Katter och nya tag

Här har jag inte vistats på många månader. Stilla har bloggen bara vilat i cyberrymden. Hemma har det varit mer aktivt. I min yttepytte-etta kom det in 4 små monster sista dagarna i augusti. De små monstren kom från en psykiskt sjuk man vars kattägande hade blivit utom kontroll. Länsstyrelsen fattade beslut om omhändertagande, men alternativet för de små var förstås human avlivning om inte… Och eftersom inga katthem hade plats, så hamnade 4 av de då 14 katterna hos mig. 4 små magra krakar som knappt sett en människa, och sov i skurhinken första natten. Men det blev katter av dem också, tre av dem har fått nya hem – och kvar sitter bara den vackraste långbenta, lacksvarta kattpojke med de mest inträngande gula ögon du kan tänka dig. Så, om någon känner någon som känner någon som letar katt, har vi en över… Han ska definitivt inte stanna med mig och gubbarna i vår etta i längden. Dubbelvaccinerad, chippad och försäkrad säljs han nu för 600kr. Transport brukar fixa sig (utom möjligen till Gotland).

Annars är det nya tag. Beslutet fattades i måndags, medveten om att ska jag starta pergo måste jag starta nu. Och det gjorde jag. Det blir en insemination till innan IVF, jag har svårt att släppa detta med id-release. En gång till, rökfri och medicinerad på rätt sätt (när jag blev gravid senast hade jag fortfarande inte fått trombyl och kortison). Blir det sedan ändå IVF får det tyvärr anstå ytterligare 6 månader, men det närmar sig i alla fall. Jag har fått ett lån som täcker den kredit jag inte lyckats avbetala från inseminationerna – och hälften av en IVF. Det var jag som valde, jag inser att jag inte vill ha mer lån än så, inte om det sedan blir adoption och lån till det. Jag måste ju kunna försörja mig som ensamförälder också, och helst ska jag behöva göra det inom de 5 år lånet löper. Man får rätta mun efter massäcken även om det inte blir precis som man vill. Och 6 månader är inte särskilt länge med tanke på hur länge jag väntat redan.

Men, snart är jag 30 – detta bonusförsök blir min tidiga present till mig själv. Och jag tänker faktiskt tro lite på det, även om jag försöker lägga ned entusiasmen till ett minimum. Men när mina äggstockar börjat prata pergo gör sig pirret påmint. Det var längesedan nu. En gång till i dansen. Det finns något lockande med denna dans ändå, och något hoppfullt.

Sjuk

Jag har semester. Jag var senast sjuk för flera månader sedan, senast sjukledig i januari. Slutsats: Jag är sjuk nu. Hela dagen har jag legat i sängen och glott på TV. Fick för mig att äta Thai. Jag kommer få äta Thai i flera dagar om jag petar i mig i den här hastigheten. Dessutom har slamsugarbilen varit här och duschrummet är inget roligt alls. Jag orkar inte städa det. Jag är sur. Det är synd om mig. Ge mig choklad.

Semester!

Så äntligen var det då min tur, jag har slitit igenom sommaren och bara väntat på att få vara ledig jag också. Huvudvärken idag säger dock att jag kanske invigde ledigheten väl intensivt. För nu när solen äntligen sprider ljus över min balkong, vill jag mest bara slippa. Sova lite till…

Idag är det också ägglossning. Två lika starka streck visar sig på pinnen från apoteket. I förra veckan fick jag äntligen mina sjukdomsprover gjorda, utan gnäll. Tyvärr för sent för denna cykel, men nu vet jag att det kvarstår 4 veckor till ett försök. Kanske hjälper det att inte ha rökt på över 7 månader? Men jag är förstås fortfarande osäker. Men vad katten, det är ju bara skattepengar som jag inte visste mig ha.

Till dess får jag antagligen roa mig med kattungar, då det pågår en räddningsauktion för att få dem bort från ett hem där de nu går och dör… På tok för små för att vara utan mamma egentligen, men ingen vet riktigt vem de hör samman med. Så jag hoppas att Wille ska spela stand-in igen. Bilder utlovas om och när de kommer hit.

På tal om katter ska nu äntligen liten Geisha få komma i jorden, eller i vattnet… Det är dags för vandring på Kinnekulle, och nu får hennes aska följa med upp på berget och återgå till marken. Kinnekulle är min plats på jorden, inte hennes, men det är ju jag som behöver en plats. Geisha är redan långt borta. Så i väntan på vandringen har urnan stått bakom böckerna i bokhyllan. När jag packar inför resan blir jag lite sorgsen igen… Lilla trollet. Men livet forsätter.

Idag är en slapp dag. Lite tvätt och städ och kanske en ök framåt kvällen, men vis av gårdagen – en räcker gott. Jeez. Jag minns inte ens varför det stod en B&J i frysen. Mycket förutseende… Men detta ska man nog inte göra om förrän man faktiskt går i barndom igen.

Idag är det annars Nylsas och Tudoriennes dag. Stort grattis till er båda. Glädjeskimmer på er idag

6 månader

Ja, vad är 6 månader mot 16 år? Men å andra sidan är det min längsta rökfria tid på lika länge. Ja, jag är stolt. Och ja, jag har köpt min nya TV nu. Hade visserligen inte planerat det (den gamla ville plötsligt bara visa 1′an och 4′an och det var lite besvärligt) men oj vad jag har förtjänat den!

Mattevikten går det väl sisådär med, den verkar väl stabil i alla fall – under de veckor som gått har jag väl tappat ytterligare ett endaste futtigt kilo. Men å andra sidan, det går ju åt rätt håll ändå…

Skyddad: The butterfly effect

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: Jobbigt

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Skyddad: Ok, det är dags för panik???

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Mattevikten…

Jag började på den smala vägen för exakt en månad sedan. Och det har varit knog får erkännas. Men intressant. I tre veckor var det bara sund kost och mer rörelse än tidigare. Så skadade jag mig och använder nu mina pulver igen sedan några dagar. När jag kan promenera ordentligt igen återgår jag nog till min kostomläggning, den har ju fungerat trots att den rökfria kroppen verkar tillhöra någon annan och inte fungerar som jag är van. 5 månaders rökfrihet=13 extra kilon. Hmmm… Tack?

Hursomhelst har jag nått första delmålet idag, precis en månad efter starten. Jag väger nu under 80kg och har ett BMI under 30. Jag är alltså överviktig nu, inte fet. Det är en liten seger det.

Startvikt 090530: 85,5kg
Målvikt: 65kg
Nuvarande vikt: 79kg
Nuvarande BMI: 29,7

Delmål 1: UPPNÅTT 090630
Delmål 2: 75kg (=mer än 10kg förlorade)
Kvar till mål: 14,0kg
Kvar till delmål: 4,0kg

Att banta en katt

Jag kan stolt meddela att jag lyckats i företaget att banta Tamlin, den hjärtsjuke mastodonten som definitivt var i behov av viktförlust för att få lite bättre odds att överleva ett tag till (nåja, han är en av de äldsta med just sin sjukdom redan så vi satsar på rekordet ). På ett år har Tamlin tappat 1,5 kg vilket i kattvikt är en jävla massa. Han är inte direkt en lättviktare ännu, men mer och mer av normalviktig katt med rovdjurspåse (= hängande ”juver” framför bakbenen) börjar titta fram. Återstår bara att mattes vikt ska gå samma väg. Men det kommer det kommer. Rökfri är jag i alla fall. 5 månader 1 vecka 4 dagar.

Tamlin i oktober förra året, vägde då in på 5,8kg – redan då hade han alltså tappat 0,4kg

 

 

 

 

 Tamlin igår, väger in på 4,7kg. Ett halvkilo till så har vi nått någon form av matchvikt. Men eftersom Tamlin faktiskt redan förlorat 24% av sin kroppsvikt och den planerade viktnedgången utgör ytterligare 10% så inser man snabbt att det nog tar ett år till att genomföra. Men sååå skönt att se att det tar sig. Dessutom tar sig pälsen på ryggen och det är nästan lite komiskt att han börjar bli pälsad vid 10 år ålder. Man kan till och med se vågorna där.

Det där med tingens jävlighet

Vissa stunder kunde man vara utan. Klienten som anser mig vara ondskan själv, rotfyllningar och bristningar i vadmuskler ligger just nu i topp över saker som skorrar mot min själ.

Först kan jag konstatera efter en vecka med kryckor att jag inte gillar det alls. Jag får inga händer över, bara att handla blir en mardröm – har börjat vända en liten ryggsäck bak-och-fram och stoppa grejerna i den. Det enda positiva är att jag oftast får sitta på spårvagnen, fast inte ens det är säkert… idag blev jag ombedd att resa mig upp för en dam för att hon var handikappad… jag reste mig något paff och gjorde ett stort nummer av att jag trasslade med mina kryckor och min ryggsäck. Raskt reste sig en annan vänlig själ och lät mig sitta. Nåja… Bakgrunden till de extra benen är att jag med pågående träningsvärk efter en 1,5 mils promenad dagen innan gjorde en rusning mot min buss. Ivägen kliver man med kaffekopp och jag väjer för honom. Men jag flyttar aldrig vänsterfoten utan placerar bara över högerfoten. Precis där i rörelsen att jag ska vrida efter med vänsterbenet hörs ett brutalt ljud där innifrån och så kan jag inte längre gå. Jag har fått en bristning i vadmuskeln och aldrig förr har något gjort så ruggigt ont. Numera kan jag gå omkring rätt obehindrat (och halt) men längre sträckor och ffa trappor och spårvagnar blir det kryckor för. Och tydligen ska jag förmodligen ha ont under de närmsta månaderna när jag går. Nåja… jag fick inte något kaffe över mig i alla fall. Alltid något.

Sedan var det det där jävla tandläkarbesöket. En fyllning som aldrig riktigt fungerat gjorde ont. Aningen panikslagen väntade jag och hoppades på att det skulle läka av sig själv. Just tänder gör dock väldigt sällan det och jag ringde till slut min gamla mottagning. Jag är rädd för tandläkare i allmänhet och vettskrämd för min gamla tandläkare i synnerhet och fick byta när jag något nervöst förklarat det. Jag vill inte gärna byta mottagning för den ligger precis vid jobbet. Undersökningen genomfördes med bara en aning darr på läppen och bara lite tårar i ögonen när jag insåg att det här, det skulle bli mitt livs första rotfyllning det. 3 besök!! Bara tanken får mig att skaka lite. Men så sa min nya, och klart mindre skrämmande, tandläkare att eftersom hon skulle ha semester kunde jag få gå till min gamla tandläkare istället. Det är kanske inte så lätt att notera ”panikslaget rädd för xx” i journalen så det stod bara ”tandvårdsrädd”. Hon såg lite överrumplad ut när den samlade om än nervösa kvinnan i stolen brast ut i storgråt och bara förmådde ruska på huvudet utan ord. Jag slipper. Jag får komma tillbaka efter semestern. Och nästa gång får jag stesolid så att jag kan komma ihåg att andas och kanske inte gråter lika förtvivlat. Tacka fan för det när man får betala 4000kr för eländet. Dem hade jag kunnat ha roligare för. Att först plåga mig och sedan låta mig betala är barockt.

Sedan var det det där med ondska. Det finns en liten grupp personer som jag arbetar extremt dåligt med. Jag kan helt enkelt inte. Jag mår helt enkelt riktigt kass och deras diagnos smittar av sig på mig efteråt. Jag vet det och känner igen det, men förmår inte värja mig. Det är jätteotäckt (och får mig att känna mig galet oproffsig) Och nu ska vi jobba lite mer generalistiskt med våra klienter, och även handlägga saker som inte handlar om arbetsträning, rehabilitering och ekonomiskt bistånd. Mycket tid ägnas nu åt något som får mig att må så dåligt att jag knappt återfinner mig själv efteråt. Jag ska slippa. Så småningom. Men just nu är det pest. Och jag är en mycket mycket ond människa (nåja… jag håller struktur men det är detsamma just nu)

Å andra sidan har jag tröstat mig med att shoppa lite fina kläder som jag kan ha på min nya stora kropp (varför slängde jag allt jag hade för 2 år sedan??) och en ny glad blender. Det blir lite besvärligare att gå ned i vikt när jag inte kan röra mig som jag gjorde innan så jag har börjat med mina pulver igen. 2 dagar avklarade, 14 kvar att göra. Därefter hoppas jag att jag kan promenera som jag gjorde innan jag gick sönder, eller i alla fall simma ordentligt. Och återgår till min mer normala återhållsamhet i kosten. Pust och stön, men hittills har jag (utan pulver) tappat 4kg på lite under en månad.