Vecka 27 *bild-varning*

Jag ska återkomma. Längre. Klokare. Och svara på fina erbjudanden som jag inte riktigt hunnit med i förkylningar och alldeles för mycket jobb – och händer som inte vill använda datorn.

För nu nöjer jag mig med att konstatera att jag nu är i vecka 27. Fantastiskt.

Ofrivilligt barnlösas dag – Femmis årliga picknick

Idag är det två viktiga dagar för mig. Dels är det Femmis årliga morsdagspicknick, det enda eventet som är öppet för våra vänner och bekanta. För varje Femmismamma som firas inför morsdag, är det en fantastisk dröm som gått i uppfyllelse, skrev vi i ett pressmeddelande förra året. Detta firande har åtminstone pågått så länge jag varit medlem – dvs sedan 2006. Och mitt långa, barnlösa, medlemskap gör att dagens andra händelse Ofrivilligt barnlösas dag (startat av Wilda Mathilda och Loba förra året och stöttat av föreningen Barnlängtan), kommit att bli alltmer invävt i femmispicknicken. En frivilligt ensamstående ofrivilligt barnlös kvinna. Går det?

Ja, det går. Slutsatsen en del drar om att ensamstående inte ska tillåtas fertilitetsvård i Sverige för att det riskerar att ta resurser från de som verkligen behöver det är helt enkelt felaktig. Ensamstående  har helt enkelt svårt att bli gravida i samma utsträckning som de som lever i par. För dem som inte har det, är det inte en stor ekonomisk påfrestning att genomföra de inseminationsförsök som krävs – men jag och en del av mina femmissystrar hade innerligt behövt den hjälp som Sverige kan erbjuda ofrivilligt barnlösa. Inte bara av ekonomiska skäl.

Föreställ dig att du ska genomgå en operation. Du ska genomgå operationen i ett land där ni tvingas använda engelska, ett språk som varken du eller personalen har som modersmål, för att kommunicera. Föreställ dig sedan att all preparering utförs tillsammans med en allmänpraktiserande läkare som inte har ansvar för behandlingen. Och lägg gärna till en specialist i ett tredje land, där språket är den läkarens eget och du helt enkelt fått lära dig det hjälpligt genom trial and error. Då är du nära min situation och min resa i landet ofrivilligt barnlös. Det enda jag inte berättat är att det var jag som hade ansvaret för att behandlingsinformation fördes mellan mina behandlare och att inga rekommendationer stod i strid med varandra. Med vilka kvalifikationer tog jag dessa beslut och vem hade hjälpt mig om det blivit mer fel än att det bara inte fungerat? Att vara ofrivilligt barnlös är att vara utsatt och hjälplös, att vara det samtidigt som vårdsamordningen ligger i dina egna händer är att vara dubbelt utsatt. Det har varit min resa.

Jag är på upploppet av min ofrivilliga barnlöshet, nästa gång vi uppmärksammar Ofrivilligt Barnlösas Dag och firar den årliga femmispicknicken kommer jag förhoppningsvis göra det från den efterlängtade andra sidan. Inuti rör sig ett barn som  om allt går väl ska födas frisk och levande i slutet av sommaren. Det har gått 5 år och 8 dagar sedan jag för första gången klev på Danmarksfärjan på väg mot detta barn. I 5 år och 8 dagar har jag hoppats, längtat och väntat. Det är svårt att förstå att den längtan som blivit mitt liv snart kan nå sitt slut och att jag ska leva det liv jag längtat efter. Alla får inte det. Jag är lyckligt lottad. Efter 5 år och 8 dagar är jag fortfarande så oerhört lyckligt lottad som får se slutet av en sådan resa. De flesta kommer till den andra sidan, vi får barn genom insemination, IVF, adoption, ägg-/embryodonation eller till och med ett oväntat mirakel hemma i sängen. Men många många kommer aldrig att komma dit, och glöms gärna bort i den positiva statistiken. Det är till dem, som får omvärdera och överleva sina drömmar, som har mina tankar idag. Och även om jag tror att deras liv kommer att bli goda, är det med sorg jag konstaterar att det inte alltid behövt vara så. Anledningen att jag sitter här med ett sparkande barn i magen är inte att jag kämpade mer och bättre, inte heller att jag är mer fertil än den som inte lyckats. Det som skiljer mig från en del av dem som fått ge upp och omvärdera är tyvärr pengar. Alla kan inte hosta upp de 300000kr det kostat mig att komma hit. Och kan du inte det kan du inte adoptera. Du kan inte få privatvård. Har du inte pengar kan du inte ens få den terapi du behöver för att klara av att omvärdera och överleva den krossade livsdrömmen – för det är bara den som verkligen inte fungerar längre som kan få psykoterapi i dagens samhälle. Därför är de i mina tankar, alla de som hankar sig fram och försöker överleva drömmen som togs ifrån dem. Det osynliga barnet, den osynliga sorgen.

Jag ska nu ge mig av på picknick i solen. För första gången vaggande i alltför svullna fötter och med en stor mage. Jag är lyckligt lottad. Men jag minns också de andra åren, när jag besökt samma picknick med växande oro och ångest istället för en växande glad mage. Eller när jag besökte den förra året med en chockartat tom mage förra året, bara en vecka innan jag skulle urnsätta askan av den som kunde blivit min son. Nästa år hoppas jag att för första gången få besöka den tillsammans med den som blivit mitt barn. Ett barn som inte delar mina gener men som från det första mötet i en polsk operationssal var mitt ansvar och en oskiljaktig del av mitt liv.

Förunderligt

Jag undrar hur det kommer sig att den insikten aldrig kommit till mig förut, att jag inte alls sett. Men kanske kommer allt i den tid vi kan bära det. Hur det hade varit om inte Sudd varit. Jag säger ibland att om Lillsudd fått leva, då hade Pumpan aldrig blivit till (i alla fall inte som mitt barn, kanske som donerad till någon annan). Det är en tung tanke. Att Lillsudd var tvungen att dö för att detta barn skulle leva. Men motsatsen? Vad hade hänt om Lillsudd aldrig blivit till? Då hade jag gjort mitt allra sista försök och inte heller då sett en liten människovarelse steppa mot livmoderns väggar. Jag hade inte vetat att det fanns ett sätt för mig att bli gravid. Jag hade förmodligen blivit mamma till ett annat barn, fött av en annan kvinna – det är vad jag tror. Men Pumpan hade inte blivit mitt barn. Och det slår mig. Det är inte att Lillsudd dog som är det viktiga för att Pumpan finns. Det är att han levde sitt korta korta inombordsliv som gör att jag idag går in i vecka 26 med Pumpan. De är inte det minsta genetiska syskon, men de två liven är insnirklade i varandras. Och den tanken är vackrare. Det var inte hans död som avgjorde, utan hans korta liv.

En gång för länge sedan skrev jag nationellt prov. Dagen innan hade en av mina vänners systrar begravts. Ett halvvuxet barn. Och som av ett ödets ironi var ämnet för uppsatsen Livets mening. Just denna dag kändes det som ett hån. Men jag skrev. Och jag hittade den uppsatsen när jag flyttade sist. Jag fick MVG. Trots att, och kanske just för, att jag valde att skriva i protest mot alla meningssökanden i just detta barns död. Jag minns fortfarande min egen slutsats, mitt eget ställningstagande i meningen det finns ingen mening med en för tidig död, men det finns en mening med ett kort liv. Och nu slår det mig att livet cirkulerat mig tillbaka till mina tankar för 15 år sedan. Det finns ingen mening med att Lillsudd dog, men plötsligt ser jag en mening med att han fick leva sitt korta liv.

Den vackraste dagen

Idag var den varmaste dagen på länge, så mycket att jag trotsade förkylningen och både planterade och handlade. Det första inköpet som absolut inte var nödvändigt – bara gulligt. Hittade den på Blocket och köpte innan tankarna hann ifatt. Som synes är den redan prövad och godkänd

Från Anna och fina M kom födelsedagsblommor till Sudden när hans första år passerat – men då var jag ju (också) sjuk och fixade aldrig riktigt. Nu var det liksom dags att slänga ut de överblommade lökarna (eller ja, lökarna är kvar under) och vad kunde passa bättre än att använda presentkortet. Nu står smultron däruppe, något helt annat än alla grannars gula penséer. Så tack Anna och M. Det kommer bli fina smultron hos Lillsudd senare i sommar (den gröna blomman blev förresten också köpt idag).

Och urnlunden visade den sida jag förälskade mig i för ett år sedan. Insåg att det måste vara ganska exakt ett år sedan vaktmästaren visade mig platsen. Äppelblommorna fullt utslagna. När urnsättningen var så hade de blommat igenom, men i gengäld stod päronträdet i full blom. Jag ville så gärna få en plats för fina minnen, en plats att ha ro i snarare än en plats att sörja vid. Och det var vad jag fick. Det är en vacker plats alla tider om året, men som allra vackrast tror jag ändå att den är just nu. Som kyrkogårdar alltid är tror jag. Och har ni tänkt på att fåglarna alltid sjunger där? Egentligen är det synd att inte fler människor ser våra vackra kyrkogårdar, de är så stilla och samtidigt så oerhört levande.

Trist…

Börjar uppleva att sjukdom är tråkigt, det som är bra är att upplevelsen brukar tyda på att jag börjar komma tillbaka till livet igen. Den arga magen får mig dessutom att röra mig mycket och ofta, för det där med förstoppning är inte mitt problem. Sedan ett par veckor är det motsatsen, Pumpan måste ha hittat ett fantastiskt sätt att kicka på för att hjälpa tarmen att jobba.

Men ännu är jag inte riktigt där att jag ”kommer igång”. Jag hade storartat tänkt komma så långt att jag besökte apoteket idag (2 minuter bort) för att få hjälp med handledsstöd. Händerna somnar när jag sover och numera också när jag skriver länge på datorn (gud vad bra att det är mitt jobb liksom). Sedan ett par veckor vaknar jag 2-3 gånger per natt av att de domnade händerna börjar värka (som änkestötar). Inget allvarligt, men besvärligt att leva med och eftersom min mor har problem med sovande händer (av andra skäl får man anta) förstod jag att handledsstöd kan hjälpa så att det inte gör så ont på nätterna. Men har jag tagit mig till Apoteket? Svar nej. Jag skulle gå imorse, men var vaken innan de var det. Och sedan sov jag några timmar, mornade mig några timmar och nu vill jag sova lite igen Fantastisk sjukvardag.

Är det förresten någon annan som har erfarenhet av de sovande händerna (ja jag ska ta upp det med BM nästa vecka)? Hjälper det med handledsstöd? Är lite oroad för om det kan bli ännu värre nu, för även om det inte är någon fara på taket är det liksom en aning besvärligt att skriva utredningar när jag inte riktigt känner var jag sätter fingertopparna… Och det blir bra när man slutar vara gravid va?

Tack

Ni har delat med er av massor av råd, flera fina erbjudanden och på något vis börjar det hjälpa mot min totala känsla av att vara på låtsas. Mer och mer närmar jag mig att de där märkliga rörelserna därinne tillhör mitt barn. Fast jag blir fortfarande chockad när jag inser att tanken inte är att gå hem på långsemester i juli utan att jag ska leva med ett barn. Och inte vilket barn som helst, utan mitt. Alla råd hjälper mig mot att ta in det märkliga.

Så varför är jag knäpptyst? Det hade jag inte tänkt att vara. Inuti lever Pumpan om och nu är chansen att hen överlever sin födsel defintivt större än risken att hen inte gör det – även om det skulle starta igång i detta ögonblick. Och det har vi inga planer på… Däremot är jag förkyld för femtielfte gången denna graviditet, det kommer definitivt vara ett starkt minne av denna graviditet. Jag har varit sjukare än någonsin (och hyser den djupaste medkänsla med Cecilias evighetsmaskin därborta – jag får ju i alla fall lite friskhet mellan varven). Nu har jag så mycket besök bokade på jobbet att jag inte sett alternativet att vara hemma som ett alternativ – så pepprad med alvedon, nässpray och hostmedicin har jag genomfört dagarna och kraschat när jag kommer hem. Och blivit jättetyst. Nu är jag ledig 4 dagar och hoppas på tillfrisknande och vila ett tag. Och sedan nya tag för resten av månaden.

Vad behöver Pumpan?

Så, ni kloka föräldrar: Vad behöver Pumpan egentligen? Eftersom jag börjar få lite svårt med trapporna har befintlig utrustning fått flytta ned i lägenheten – och en del har inskaffats (framför allt av mormor); men det är svårt att veta vad som egentligen behövs. Ni som har två barn, finns det något ni skaffade till 2:an som ni sedan tänkt att ”DET skulle jag ha haft första gången”? Jag menar, det vanligaste är ju att ha saker man inte behöver egentligen. Men motsatsen?

Jag är relativt välförsedd med kläder upp till stl 62, 50-talsvagnen som ska användas som vagga har blivit försedd med madrass och efter 19 försöksresor finns onekligen rätt mycket mjukdjur *hehe*. Det finns en sämre barnvagn som jag tänkt använda i början (till jag ser mina egna specifika behov) och sedan får den bo hos föräldrarna förutsatt att Pumpan blir ett barn som gillar att bli buren i sele så att vi kan åka tåg utan barnvagn (tänker mig att köpa en ERGO-sele, verkar det som ett värt inköp eller är det bara onödigt dyrt?). Det finns en spjälsäng när Pumpan blivit lite större. Och en badbalja. Är stativ och badhjälp en bra idé? Skötbord? Klarar man sig utan eller är det att be om ont i ryggen? Hur många uppsättningar lakan behöver man om man kan tvätta typ en gång i veckan? Hur många plastade underlägg? Handdukar? Tvättlappar? Inte för att allt ska köpas nu, jag tänker att det är något jag får göra främst när jag blivit ledig i sommar. Men stora grejer behöver kanske komma hem medan jag rör mig lite obehindrat i alla fall.

Och var handlar man billigast? Är det Blocket som är grejen? Jag planerar alltså att handla begagnat eller låna, för gott om pengar kommer det definitivt vara ont om…