Lost and found

Idag var det dags för läkarbesöket. Läkaren frågade om det var okej, om förra graviditeten gjort att det kändes jobbigt och hon kommit att förknippas med missfall. Hon använde så lika ord att jag för ett ögonblick undrade om hon läst här – fast hon sa inget om vare sig det eller tv-serien så jag antar att det helt enkelt var empatisk förmåga. Jag – som inte räknade med ul idag – svarade att ”Bara du inte gör om det så”. Det kunde hon tyvärr inte lova… och så visade det sig att pressen var på eftersom det var ul (nåja, jag hade ju kunnat säga nej)

Men så gjordes det om. Typ. På skärmen fanns skuggan av min livmoder och inget mer. Pulsen gick upp, fast mitt logiska sinne sa mig att med en graviditet för 1,5 vecka sedan och utan blödningar ska det inte vara tomt även om det är dött. Tomt betyder att vinkeln är fel. Över till VUL. Och där hängde hen igen, 1,8cm stor med början till ben och armar men fortfarande svårt att avgöra vad som var upp och ned. Och hjärtat slog. Och jag kunde få luft igen, och inse hur rädd jag faktiskt blev när allt var tomt (logik och hjärta är svårkombinerat). Faktiskt såg även läkaren en aning lättad ut, men det kan ha varit inbillning.

I vänstra äggstocken hittades en typ 3*4cm stor cysta, förmodligen en gulkroppscysta. Den såg snäll ut och jag oroar mig inte något vidare. Men den ger ett extra ul, så istället kan jag väl gilla den lite då. För vi ska titta till den 12+0 och det vore väl taskigt att titta på cystan och hoppa över Pumpan tycker man ju… de är ju bara några centimeter isär liksom.

Får man förresten pluspoäng om embryot är äldre på bilden än i verkligheten?

Det snöar…

…. och min ironiska förutsägelse att alla årstider kommer men i oordning verkar korrekt. Men jag har sovit länge och är utsövd, och snöfallet är vackert från soffan där jag sitter så jag är inte särskilt missnöjd.

Jag har skrivits in på specen och det gick väl bra, alla prover tagna och alla frågor besvarade. Min barnmorska var rätt disträ och det tog längre tid än jag räknat med så jag var helt slut när jag kom hem.

Efteråt har jag funderat lite. Jag är nöjd med att vara på specen men det känns inte som att det kommer att innebära särskilt mycket förändringar. Det är tur att min vanliga gynekolog är snäll för eftersom varken jag eller donatorn är över 35 år så ska KUB inte göras. Jag kommer inte att köpa det privat heller – för man screenar ändå bara för 13,18 och 21 och det vanligaste är då 21 som jag inte vill veta och behöva ta ställning till. Men nästa ultraljud är alltså planerat till vecka 18. Först efter vecka 32 börjar man göra fler ultraljud. Det är tur att jag känner andra som kan göra dem.

Specen har inga föräldragrupper och de flesta har kontakt med både specen och vanliga mvc. Vi som gjort äggdonation är bara på specen och får alltså inte naturligt kontakt med föräldragrupp, utan ska söka det själva. Med paff förvåning hos vanliga mvc som följd för vi är ändå rätt ovanliga. Ibland blir det svårt att få komma in i en grupp. Jag är inte så orolig ändå, jag var gravid för mindre än ett år sedan så jag tänker försöka få tag i min gamla barnmorska om det blir aktuellt. Om inte annat så för att jag gillar henne. Men det är lite av en brist att man tvingar just extremt nervösa blivande mammor att snurra runt själva i byråkratin. Och ärligt talat hade man nog kunnat vinna något på att ha föräldragrupp för oss som gjort äggdonation även om vi är få, vi hade nog kunnat få ut mer av att också få möta varandra.

Sedan saknar jag min gamla barnmorska. Jag kunde bli galen på henne när hon barskt morsade mig, men när det blev oroligt och förtvivlat hade hon också förmågan att se mina mindre signaler – se igenom ett uppkarskat skratt. När jag var orolig var en barsk morsa helt klart fantastisk. Denna var trevlig men man kan inte kasta ut små vinkar. Kanske var hon trött och orkade inte plocka upp det nu? Men om kvinnan klarifierar att hon är gravid men inte väntar barn – kanske kan det vara läge att fråga hur hon kände förra gången? Fråga om hur det kommer sig att det är en viktig distinktion. Och om kvinnan för 9 månader sedan fått sent missfall på sjukhuset, kanske fler frågor än om det gick bra är på sin plats (särskilt om hon svarar att det medicinskt gick bra med emfas på medicinskt). Men jag behöver helt klart vara tydligare om den här graviditeten fortsätter. Hon var trevlig, så missförstå mig rätt, men jämförelsen mellan ”morsan” och ”sjukvårdspersonalen” var rätt stor. Nu ska jag träffa henne igen först om 5 veckor (”eftersom vi ändå inte kan göra något innan dess” – som om något kunde göras efter vecka 12??) så kanske ska jag se henne som medicinskt viktig men emotionellt oviktig helt enkelt? Överlever graviditeten kommer barnet komma i alla fall.

Nästa vecka är det dags för första läkarbesöket. Samma läkare som sist, hon som visade mig min döda sudd. Jag minns inte så bra, men jag minns att jag gillade henne. Jag ser faktiskt fram emot att träffa henne igen, fast jag just nu förknippar henne med döda foster och det är kanske en koppling som inte är helt positiv och lite orättvis. Men jag är henne evigt tacksam för att hon verkligen beordrade undersökning av allt och att jag därför vet varför suddbarnet inte finns hos mig nu och jag istället har en liten pumpa inuti.

Kroppen har nog börjat förändras nu. Förra gången var jag uppmärksam och älskade det. Nu ogillar jag det. Det är hemskt att känna så. Jag är liksom nöjd och tillfreds med att vara gravid, men konsekvenserna är jag inte riktigt beredd att se och känna. Jag vill liksom att allt är som vanligt till dess jag kan säga att jag väntar barn. För nu vill jag liksom få vara nöjd och gravid bara.

Positiv känsla…

Det är inte över förrän det är över (och pengarna sitter säkert på kontot) men faktiskt låter det nu hoppfullt för försäkringsersättningen för den behandling vi redan gjort (sånär som på några hundra) förutsatt att jag får tag i och får in alla papper som Agria behöver.

När jag äntligen fick prata med skadereglerare blev det hela mer begripligt och mer lättnavigerat (kanske lättad över att få prata byråkratspråket jag brukar prata på jobbet?) – vad i all världen var jag tvungen att prata med telefonfolket med så många gånger för??

Det är en herrans massa papper som ska in och jag håller tummarna för att en tidigare journal faktiskt är bra. Men det låter inte alls särskilt problematiskt nu. Om det är som jag säger verkar skaderegleraren anse att jag bör få ersättning. Det som krävs är att i möjligaste mån bevisa att det troligen är precis som jag säger (= Prinsessan har haft näsbiljud vid luktande och insomning i 2 år och inte hela sitt liv). Och förutsatt att jag får rätt i ersättningsfrågan kan skiktröntgen prövas ännu en gång, eftersom avlslaget på den bygger på att vården avslogs.

Tiden beräknas till 1-2 veckor efter att samtliga handlingar nått skaderegleraren. Vi väntar just nu på tidigare journal från en annan veterinär, samtal från nuvarande veterinär samt utdrag från tidigare försäkringsbolag. Sedan kan vi börja skicka in alla handlingar. Jag försöker få ihop det för sammanställning på fredag – det är mitt primära mål.

Välsignad *varning för VUL-bild*

Pumpdräkt och nallebi från mamma, body och frälsarkrans från fina vänner

En gång skrev jag ett annat inlägg med samma titel – ett inlägg som handlade om att välsignas efter att det oerhörda skett, om de människor och den omsorg och den till synes ”tur” jag hade efteråt. Nu är det något annat.

Jag känner mig idag, trots att illamåendet tar sig igenom tabletterna och jag är stressad och pressad och panikslagen över fajten med försäkringsbolaget – oerhört lyckligt lottad. Jag är välsignad med en ny graviditet, men också med nyfunna vänner och omsorg. Och en läkare som såg behovet och lät mig se. Och även om det kanske slutar illa är jag också välsignad med en Prinsessa som nu förbättras snabbt så att jag till och med kan uppleva skillnad från imorse till nu (som ett virus väl ska göra när det väl brunnit ut) och där tidsfaktorn inte längre är lika avgörande. Vi kan fajtas ett tag, jag och bolaget, hon kan andas genom nosen igen… Fast jag tänker mig väl snarare några veckors diskussion än månaders. Men jag behöver inte längre känna att jag plågar henne kvar. Något stort att vara tacksam över, för det fick mig att må illa att se henne må så skitdåligt och inte säkert veta att det väntade bra dagar efteråt. Nu kan det vara helt okej och bra dagar i väntan på att det kanske måste ta slut. Men mycket mycket hellre slutar jag med ett djur som mår väl för att stoppa det från att må dåligt, än slutar med ett djur som mår pissigt och borde fått sluta tidigare. Nåja. Nu återgår vi till den andra lyckan.

Jag har ibland svårt att fånga den med ögonen mitt i oron. Men glimtvis. Och när livet lugnat sig något vill jag visa de fina saker Pumpan redan har. Anna skickade ett fint kort med hopp när plusset uppenbarat sig. Och den fina bodyn med äpplet på. Ibland måste man våga hoppas och tro, och jag hoppas så innerligt att hon och mannen får se ett plus i slutet av månaden. Same procedure as last last year madam? För Lillsudd och Dutt fick tyvärr leka jage ända in i himlen. De här barnen hoppas jag jagar varandra ut i vår värld. I höstas skickade fina Cecilia, som för övrigt fick sitt första barn via IVF för 13 år sedan och det andra via adoption för 3 (?) år sedan, en frälsarkrans till mig när den som bäst behövdes för att finna ett ordlöst språk tillbaka till bön. Nu har Pumpan fått ett eget, som för det mesta sitter runt ett ljus i köket. Dessutom ger bilden en förklaring för nytillkomna läsare om varför Pumpan är en pumpa. Sparkdräkten hittades på det stora varuhuset i Warszawa och fick följa med hem. En pumpa. Och som en del vet har ett mjukdjur inhandlats varje resa. Denna gång två för de två embryona. Men detta är Pumpans lilla bi.

7+0 och ingen gravidmage - bara ett långt gravidlinne över hormonmagen...

Mamman på bilden har inte en gravidmage. Hon har en kortison-/gonal-/allmänt mullig-mage. Än har inget skett under denna graviditet. Men den överlevde från suddgravditeten. En gåva från en vän i amerikat. Läs texten. Nästan lika rolig som det faktum att JvJk vill tillverka en med budskapet CYKEL tryckt över magen.

Det syns ju direkt att Pumpan kommer bli sötare än sin ickegenetiska mamma Man ser knappt något men jag tror Pumpan hänger uppochned.

Lite gladinlägg idag. Jag är helt enkelt väldigt lyckligt lottad. Fast livet bråkar lite emellanåt

Bonus-titt

Idag var det dags för nytt cellprov, något jag ju inte direkt minns med glädje från förra graviditeten. Men lite oväntat innebar besöket en extra koll av Pumpan både för oron över blodet och för min oro över att cellprovet skulle vara farligt (fast jag vet att det inte är det). Så lika bra att veta att den lever nu så att jag inte börjar blöda ut ett embryo som redan dött och misstänker undersökningen.

Därinne tickade hjärtat på och jag kunde ana siluetten av en kropp med huvud. Pumpan växer. Och fast inget är självklart ändå lugnar det förstås mitt hjärta att se den lillas hjärta.

Katt-tankar

Än så länge har det inte blivit mer blod, så jag ägnar ett inlägg åt tankarna om den sjuka katten.

En del av er reagerar över att jag lite abrupt slänger ur mig att jag måste överväga avlivning. Och det låter ju helt förfärligt, att avliva för att försäkringen backar. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

Prinsessan fyller 8 år i år. Hon har sedan tidigare FORL (en tandsjukdom) som måste hanteras i år genom att dra stora delar av de återstående tänderna. Anledningen är att dåliga FORL-tänder gör mycket ont (föreställ dig att leva med konstant tandvärk). Dessutom har hon eosinofila granulom, dvs ungefär som höstblåsor i munnen som dock inte vill försvinna på något vecka. Det är liksom bakgrunden.

Under inläggningen framkom som bi-information att Prinsessans ena njure förmodligen inte fungerar alls (detta är inte kostrelaterat, i så fall hade båda njurarna varit förstörda) och den andra har förstorats för att kunna kompensera och utföra hela jobbet. Det visar sig alltså inte i prover och hon påverkas inte av det. Tyvärr ser njurbarken inte helt normal ut för den fungerande njuren, men vi har så långt inte utrett det vidare eftersom det inte är hennes nuvarande problem och inte har med svårigheterna hon upplever att göra. Men om hon får leva vidare nu behöver hon äta njurkost resten av sitt liv. Förmodligen är det tillräckligt, och det oroar inte så mycket – jag har haft en liten herre som åt njurkost i ett decennium och dog vid 16 års ålder efter att ha fått epilepsianfall.

Att vi hamnat i den här soppan beror på att jag anlände med Prinsessan och berättade att jag varit hennes fodervärd (och ansvarig för veterinärkostnader som inte har med hennes tidigare insatser i aveln att göra – säger det bara så att det är klart att det inte finns några tveksamheter om ansvarsdelen mellan mig och ägaren) sedan sommaren 2010. Jag berättar att hon alltid snorkat lite och att jag därför inte reagerat tidigt nog, särskilt som jag hittade en blåsa i munnen som gjorde att jag tänkte att det var den som gjorde att hon lät mer. Jag menar att hon haft näsbiljud när hon luktat på saker och snarkat vid insomning så länge jag haft henne, men självklart tolkas det inte så och går in i journalen som att hon ”alltid snorkat”. Faktum är att Prinsessan började få dessa ljud vintern 09/10 och utreddes för astma våren 2010 utan anmärkning. Men eftersom jag inte direkt väntade med att åka in till dess jag fått prata igenom hela historiken i datum med ägaren, visste jag inte exakt när jag var där första gången. Senare i journalen finns en annan anteckning där jag uppges säga att hon snarkat sedan 2 år vilket alltså är efter samtal med ägaren om exakt när hon börjat snarka.

Det som ställer till det är att ägaren bytte försäkringsbolag när Prinsessan var 4 år gammal. Hon försäkrades att det inte var några bekymmer med en katt som inte tidigare haft problem i gamla bolaget. Det är inte hela sanningen, bolaget kan fortfarande neka ersättning för bekymmer som uppstått innan tecknandet av den nya försäkringen. Granulomen förekom innan tecknandet och jag är enig med Agria att denna diagnos ska uteslutas från ersättning. Däremot är jag inte enig med dem om att Prinsessan har varit snorkig hela sitt liv, det är något som uppstod ca december 2009. Min förhoppning är därför att vi till slut ska enas om att det enda som ska uteslutas ur hennes sjukvårdsfaktura är en biopsi från granulomet. Det handlar om hundralappar. Men under tiden ser det ut som att jag måste stå för hela notan för hennes sjukdomstid – i dagsläget knappt 15000kr. Jag måste ändå förutsätta att jag blir stående med denna kostnad, även om jag hoppas att det löser sig.

Det som planerats för Prinsessan är alltså en skiktröntgen för att se hur hennes näshåla ser ut. Faktum är att det inte är en behandling, bara ytterligare utredning. Resultatet kan mycket väl vara inoperabel tumör, att näsvävnad tillbakabildats och växt samman eller att hon helt enkelt har trånga näsgångar. Det kan alltså med rätt stor sannolikhet bli avlivning direkt efter denna undersökning. Alternativt ytterligare stora åtgärder som utan försäkringsbolag blir helt sanslöst omöjliga. Alternativet att det stoppar efter skitröntgen finns inte, utom om hon måste avlivas. Det är så sorgligt att jag får andnöd av hela situationen. Vad skiktröntgen kostar vet jag inte just nu, men någonstans runt 8000kr.

När jag säger att hon tillfrisknar betyder det att hon inte låter som en visseljohanna eller ser ut som en dam med getingmidjekorsett när hon andas. Hon umgås med mig och Lillprinsen, slänger sig på rygg för att klia magen, hon leker med sina leksaker, klättrar upp på hyllan under taket, slåss med Lillprinsen, jagar sin svans… Och framför allt – hon äter ordentligt och har lagt på sig igen så att ryggen inte består av en rad tydliga kotor. Men det betyder tyvärr inte att hon andas fritt. Hon låter fortfarande extremt förkyld och snörvlar för varje inandning. Det är fortfarande plågsamt att se henne andas. Jag hade förstås önskat att jag fått komma till slutet med henne, fått veta exakt vilka förutsättningar vi har och fatta ett beslut som inte handlade det minsta om min ekonomi. Men det är möjligt att beslutet ändå varit detsamma. För jag har inte rätt att tvinga henne att leva såhär.

Jag trodde jag hade planerat min kattekonomi. Det finns alltid 5000kr på ett konto, men summan handlar ju om att jag med två katter som båda varit försäkrade sedan de var kattungar inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig det här. 5000kr motsvarar sisådär 30000kr i veterinärkostnader när försäkringsbolaget betalar sin del. Med lite hostning behöver jag då få fram 3000kr till för att ha betalt ytterligare 20000kr. 5000kr täcker också tex en tandoperation som inte täcks av Agria. Med det trodde jag mig relativt trygg. Jag har haft sjuka katter förr, men aldrig en katt som bytt försäkring under sitt liv. Och det var jag faktiskt inte medveten om.

Jag skulle aldrig komma på tanken att avliva en katt jag var säker på att kunna hjälpa. Men jag är inte säker. Och jag har absolut inga såna belopp undanstoppade (vårdkostnad nu 15000kr + skiktröntgen 8000kr och dessutom tex operation som bara den kommer gå på minst lika mycket till). Det absolut svåraste som djurägare är att ta ansvar för att slutet blir så gott det kan. Jag har rest den resan 4 gånger. 4 gånger har jag hållit dem i famnen när hjärtat slagit sina sista slag. 3 gånger har jag fått vara helt säker på att alla steg jag gjort under deras behandling och slut varit de bästa jag kunnat och bland tårarna fått vara övertygad om att det inte finns något att anklaga mig för. Den fjärde gången var jag långsam och förstod inte hur det var innan jag av djurskyddsskäl fick fatta ett oerhört beslut på bara minuter. Det lämnar fortfarande en bitter smak i munnen att tänka på samtidigt som jag vet att jag tog ansvaret hela vägen så snart jag förstått. Måste jag gå den vägen med Prinsessan kommer det vara en sådan död. En som lämnar bitterhet kvar, för att jag hade velat veta om jag kunnat göra mer. Samtidigt är mitt första och största ansvar att se till att Prinsessan har det bra. I det ingår att hon inte kan vänta för att jag försöker få Agria med mig. Jag tappar andan bara jag tänker på att återigen sitta med en älskad katt i famnen medan hjärtat slår sina sista skälvande slag, det gör så ont att tårarna spränger upp bara av att försöka tänka det. Men som ägare är det mitt ansvar oavsett vad jag tycker om att bolaget vrenskas och inte vill förstå missförståndet. Det är inte de som har ansvar utan jag.

Om vi delvis kommer överens om vårdkostnaden men inte skiktröntgen kanske jag följer de tankar om insamling som en del av er har – dvs om vi är överens om att hennes nuvarande problem täcks av försäkringen men de fortfarande nekar just denna undersökning. Då finns nämligen möjligheten att de ändå ersätter behov av vidare vård efteråt om det tex behövs kirurgi. Annars har jag bara tagit henne över en undersökning och kan ändå inte hjälpa henne om hon kan hjälpas. Och det vore grymt både mot den som försökt hjälpa och mot henne som fått leva ännu en tid med sina besvär.

Håll tummarna för mig imorgon när jag försöker få igenom en journalkorrigering, ett journalutdrag (från utredning våren 2010) och försöker komma överens med skaderegleraren. Låt oss hoppas på lite mänsklighet och att de förstår att jag verkligen inte försöker lura dem. Det fanns inga symptom på nosproblem före försäkringen tecknades. Däremot har jag ju nu fått veta att granulomen fanns och att ägaren sedan bytte försäkring – och därför är det helt okej att de inte ersätter problem som är en följd av detta.

Edit: Som synes har jag lugnat ned mig några kilon (fast jag är fortfarande irriterad på att jag inte kan få prata med någon som faktiskt har ansvar i frågan – först i fredags fick jag äntligen nummer till en namngiven skadereglerare med ett direktnummer och då höll jag på att bli galen på att bara få prata med telefonfolket på 020-numret) och är mer fokuserad på att strukturerat få ihop det så att vi i alla fall har en chans att lösa detta lugnt och utan tidsspillan. Tror kanske inte jättehårt att det kommer att fungera, men ju lugnare jag är desto större är chanserna.

Oro

Igår vaknade jag upp med en känsla av att inte vara gravid längre. Bara sådär. Men eftersom inget direkt tydde på att det skulle vara så försökte jag vifta bort det som oro. Gudarna ska veta att jag ju har en del av den varan, och att den egentligen tagit längre tid att koppla greppet om mig än jag skulle trott. Så jag höll mig i illamåendet, fast det inte längre är som att vara magsjuk – och brösten, fast de mer gör ont i brösvårtorna nu. Att jag känner något betyder inte att det är verkligheten.

Jag lyckades rätt bra med att hålla oron i schack. Men idag finns blod i flytningen. Lite bara. Och sedan några dagar är den hårda magen borta. Och det gör ont på ett sätt att jag anar att mer blod är att vänta. Och oron kopplar greppet hårdare. Försöker minnas att jag bara är dagar från när blodet började sist, och då betydde det ingenting. Samtidigt föregicks inte blodet då av känslan av att det var kört, det kom från ingenstans. Och då hade vi sett blod i livmodern, det fanns en mindre förklaring (särskilt när det senare visade sig att det nog var så att det fortsätte blöda därifrån). Någon sådan förklaring finns inte nu.

Förra gången gick luften ur vid synen av blod, det var självklart att det var över. Nu, med erfarenheten av att det inte behöver vara så, ger jag inte upp. Men jag hade gärna sluppit oron blandad med hoppet om att Pumpan fortfarande finns kvar och lever.

Och idag är min 32:a födelsedag. Den är helt fantastisk så långt.

Jävla Agria!

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva när jag är upprörd, nu bryter jag det. För jag är upprörd. Jag är skitarg. Och jag är rent ut sagt rätt förtvivlad. Innan jag börjar kan jag väl också konstatera att jag inte var särskilt trevlig mot försäkringsbolagsdamen. Alls faktiskt. Hon var trevligare än jag, även om hon förstås inte var särskilt trevlig hon heller. Men det är inte så lätt att vara trevlig mot en kund som helt uppenbart är så upprörd att det kan ligga nära att kunden börjar skrika. Nu var inte just det så nära som damen kanske trodde, jag har ett tämligen kontrollerat humör bortsett från den frustrerade gravidgråten. Och den låg däremot nära, I tell yà!

När Prinsessan blev sjuk var jag ju först rädd att det hade med tänderna att göra, det vill säga något som redan från början ingår i förutsättningarna för försäkringen att det inte täcks. Men när hon blev sämre och inlagd blev det uppenbart att vad det än är så är det inte tänderna. Och det täcks därmed av försäkringen.

Däremot blev det problem med kattens identitet, och det var det som gjorde att jag ringde upp Agria idag. För om de snurrat till det var frågan om de lyckats sätta ihop förhandsförfrågan om CT-röntgen av skallen med direktregleringen efter hennes inläggning. Jag ville försäkra mig om det så att vi kunde gå vidare med CT snart. Då får jag höra att jag har fått avslag på ansökan därför att journalen säger att hon alltid varit snorkig i näsan och hon har försäkrats vid 4 års ålder med reservation för övre luftrörsbesvär. VA??? Här tappar jag konceptet och ber damen upprepa. Vaddå reservation? Det finns ingen reservation i hennes försäkring. Man kan väl inte sätta reservationer som man inte meddelar kunden om heller? Damen upprepar att det står det i förtroendeveterinärens bedömning och att det kommer ett beslut i posten. Jahaja. Inget ord säger hon om överklagan. Så jag säger att jag ”antar att det går att överklaga det här och att ni är snabba med att hantera överklagan” Jag får inget nytt svar, utan en upprepning av att det kommer hem till mig i posten. Jag upprepar min förvånade/chockade fråga om ”vaddå reservation – hon har väl för helvete ingen reservation?”. Damen vet inte, jag påpekar att hon och inte jag har villkoren framför sig. Men inget svar utom att jag återigen får veta att beslutet kommer per post. Under tiden har jag en sjuk katt som jag ju inte gärna kan låta gå här och lida i avvaktan på deras handläggning.

Så, försäkrades Prinsessan vid 4 års ålder? Njaa… hon bytte försäkringsbolag vid 4 års ålder. Hon överfördes direkt från ett försäkringsbolag där hon varit försäkrad från att hon var kattunge till dess hon flyttade till Agria. Min skarpa rekommendation är därmed att ni inte ska lita ett smack på den försäkringsförsäljare som säger att sådana byten är lätta och inte innebär svårigheter – det kan bita er i arslet 4 år senare. Byt inte försäkring på en redan försäkrad katt. Eftersom jag tidigare bytt försäkring på katter till Agria, men alltså inte var den som tecknade försäkringen på Prinsessan, kan jag intyga att risken för att detta ska inträffa aldrig nämns av Agrias försäljare. De säger att försäkringen gäller utan andra begränsningar än de allmänna förutsatt att katten inte varit sjuk under tiden den var försäkrat av ett annat bolag. De säger detsamma när man nytecknar efter felfri besiktning hos veterinär. Så var det alltså inte riktigt.

Har Prinsessan snorkat hela sitt liv? Nej. Hon har låtit lite snorkigt i samband med utbrott av eosinofila granulom, men det är inte det det här handlar om. Hon fick förändrade andningsljud 2010 och då gjordes en lungröntgen som var ua. Om det var då det började så var det inte självklart att det kom från näshålan. 2010 var hon sedan flera år försäkrad i Agria. Däremot är hon en katt som snarkar – något som åtminstone varit fallet under den tid jag haft henne – och även om det är en intressant information i samband med utredning av om hon har trånga näsgångar, kan vi kanske konstatera att vi alla får problem om snarkande katter därmed inte kan få ersättning för övre luftvägsbesvär.

Har vi några reservationer i försäkringen? Nej. Men försäkringsbrevet framför mig kan jag konstatera att sammanställningen säger:

Agria Liv – 6000kr

Agria veterinärvård – 50000kr – Grundsjälvrisk 1100kr samt 15% rörlig självrisk inom 125 dagar

Agria Avel liv tillägsförsäkring – 6000kr

Agria Smittskydd – 3000kr

Det finns utöver det två specifika informationer till försäkringen, nämligen intjänad självriskrabatt 300kr samt att ”Agria Avel liv upphör vid nästa huvudförfallodag pga ålder”

Inte ett ord om den reservation försäkringsdamen upprepat hänvisat till.

Vad händer nu? Jag är skyldig djursjukhuset 11000kr. Den inplanerade CT’n får ställas in. Jag kan inte betala den privat. Jag antar att trots att försäkringsdamen inte svarade på frågan kan Agrias beslut överklagas. Men jag kan inte gärna låta Prinsessan avvakta det, lite beroende på hur lång tid en sådan överklagan kan väntas ta. Det betyder att jag får avliva henne trots att hon numera efter långdragen kamp börjat tillfriskna och äter själv. Och eftersom det inte är på rekommendation av veterinär, kommer hennes livförsäkring inte att utbetalas. På det stora hela är det väl inte direkt viktigt, men det hade varit skönt att slippa börja livet utan Prinsessan med en riktigt så stor skuld till sjukhuset.

Jag hoppas fortfarande på en lösning, att jag missuppfattat något och att det kanske bara är CT’n som förhandsbedömts till avslag (damen var rörig och fast jag frågade gång på gång VAD de avslagit fick jag inte 100% klart för mig att det var inläggningen). I så fall kan jag tillfälligt kanske betala CT’n och avvakta överklagan. Men jag kommer aldrig frivilligt vara Agria-försäkrad i framtiden. Lill-Prinsen får behålla sin, han har haft Agria sedan han var kattunge. Ett byte vore tydligen tämligen riskfyllt…

I knät sitter en spinnande Prinsessa. Vår gemensamma kamp för att komma hit verkar inte ha varit värt det. Och jag är både arg och ledsen över det. Mest ledsen. Och orolig över min ekonomi. Men det är ilskan som får mig att utnyttja en blogg något helt annat för att berätta vad som kan hända när man tror sig vara trygg hos Agria. Och för att ett helt gäng av er läsare förmodligen också är kunder i bolaget.

Hinderbanan

Proudly presenting: Pumpan - aka "skrufs"

Det känns inte som att jag väntar barn, fast jag helt klart definierar mig som gravid. Istället upplever jag graviditeten som en hinderbana där ett hinder i taget ska passeras.

Idag var det första vul. Och det passerades. En liten pumpa ligger därinne och efter en del letande och plirande såg vi båda hjärtslagen. Vi diffar ett par dagar på storleken och än kan mycket hända. Men hjärtat slår. Jag är fortfarande gravid.

Nerver…

Uppenbarligen mår jag bättre. För nu är jag så nervös att jag vill tillbringa kvällen med att äta skräpmat från Gyllene Måsen och chips. 13 timmar kvar.