Igår vaknade jag upp med en känsla av att inte vara gravid längre. Bara sådär. Men eftersom inget direkt tydde på att det skulle vara så försökte jag vifta bort det som oro. Gudarna ska veta att jag ju har en del av den varan, och att den egentligen tagit längre tid att koppla greppet om mig än jag skulle trott. Så jag höll mig i illamåendet, fast det inte längre är som att vara magsjuk – och brösten, fast de mer gör ont i brösvårtorna nu. Att jag känner något betyder inte att det är verkligheten.
Jag lyckades rätt bra med att hålla oron i schack. Men idag finns blod i flytningen. Lite bara. Och sedan några dagar är den hårda magen borta. Och det gör ont på ett sätt att jag anar att mer blod är att vänta. Och oron kopplar greppet hårdare. Försöker minnas att jag bara är dagar från när blodet började sist, och då betydde det ingenting. Samtidigt föregicks inte blodet då av känslan av att det var kört, det kom från ingenstans. Och då hade vi sett blod i livmodern, det fanns en mindre förklaring (särskilt när det senare visade sig att det nog var så att det fortsätte blöda därifrån). Någon sådan förklaring finns inte nu.
Förra gången gick luften ur vid synen av blod, det var självklart att det var över. Nu, med erfarenheten av att det inte behöver vara så, ger jag inte upp. Men jag hade gärna sluppit oron blandad med hoppet om att Pumpan fortfarande finns kvar och lever.
Och idag är min 32:a födelsedag. Den är helt fantastisk så långt.
Grattis på födelsedagen. Jag hoppas att allt är bra med graviditeten.
Hjärtat, mer oro hade du ju def kunnat klara dig utan… Önskar både dig o pumpan en fin, trygg och solig dag!
Usch. Det där var en anledning till att jag la ner ivf:andet efter första försöket – jag anade att jag vid en eventuell graviditet skulle GÅ UNDER av ältande och oro i nästan ett helt år. Nu hade jag lyxen att kunna välja adoption i stället (och därmed en annan sorts oro, men det hör ju inte hit). Jag hoppas så för din skull att lilla Pumpan får bo kvar i magen precis så länge som hen ska. Och att du får fira din 33-årsdag i ett kaos av blöjor och dålig nattsömn.
/Anka
Grattis på födelsedagen!
Hoppas att oron lägger sig, att Pumpan mår bra och att du får en skön dag.
Kram
Grattis på din dag! Önskar dig en fin dag utan fler orosmoment. Kram!
Grattis på födelsedagen! Jag hoppas innerligt att oron och alla eventuella tecken inte betyder något att de försvinner snart!
Kram!
Åh, denna sköra lycka…. Jag önskar att oron ska få släppa och din dag vara fylld av hopp och glädje. Grattis kära du!
Grattis!
Och du, jag blödde första 12 veckorna med Mini. Jobbigt, men det gick bra! Hoppas Pumpan förstår att stanna. Håller tummarna.
Grattis på födelsedagen! Håller tummarna för att lilla Pumpan mår finfnt där inne i magen.
Kramar!
Grattis på födelsedagen! Det är så vanligt med tidiga blödningar! Men det vet du ju. Pregnant until proven otherwise.. Kram
Jag tyckte symptomen växlade och böljade så väldigt mycket i början. Ibland allt i hela boken, ibland lugnt i någon dag. Jag blev jätteorolig när kroppen inte betedde sig som jag trodde, och när det inte heller stämde med tidigare graviditeter. Det är svårt, omöjligt, att säga något om hur gravidteten går efter symptom, insåg jag. Men det är klart att man inte kan koppla om sin hjärna. Man kommer alltid vara orolig.
Kände mer och starkare grejer under de misslyckade graviditeterna. Ville lägga mig och aldrig vakna när magen skärpte plötsligt till sig och brösten inte längre ömmade i vecka 8-9 under den här. Det hade ingen som helst betydelse, visade det sig.
Och grattis förstås!
grattis kära du.
gå iväg och kolla upp det. så oron kan få gå sin väg.
Grattis på födelsedagen! Det finns inget av det du berättar som tyder på ngt illa, men det känns ju inte mindre oroande för det. På ngt sätt är nog föräldraskapet kantat med väldigt stark oro hela vägen igenom, och inte minst med dina erfarenheter. Svårt att inte oroa sig när det betyder så mkt.Samtidigt kan oron göra en till en bättre förälder. Så den finns väl där av en anledning, att man ska se om sin avkomma.
Oro är jobbigt och blod gör det inte lättare. Men tiden gör det lättare, för de flesta tror jag. Att passera den “magiska” vecka 12 (efter vilken antalet missfall radikalt minskar) gör det lättare. Och du har “sett” hjärtat slå, vilken betyder att risken för missfall är ännu mindre. Nästa “magiska” vecka är kring 26 och 30 är också bra att passera. Sedan klarar du även vecka 34 och saken är nästan biff!
Stort grattis på födelsedagen!
Tänk att man aldrig får vara fri från oron. Hoppas verkligen att allt är okej med Pumpan. Det bara måste vara så!
Grattis på födelsedagen!! .. Håller tummarna för att du ska kunna slappna av lite och inte oroa dig & såklart för att allt är bra!
kram
Grattis på födelsedagen!
Hoppas din oro går över.
Kram
Grattis på din dag. Jag hoppas den har fortsatt bra för dig och Pumpan.
Ang symptomen så äter du väll Lergigan? Det gjorde jag också/gör fortfarande och jag hade precis samma vissa dagar där i början, tabletterna s k a ju ta bort illamående och vissa dagar var jag bara så där läskigt normal i kroppen.
Kram
Grattis på dagen! Då fyller vi i samma vecka och jag fick ju en helt galen present på min 40-årsdag.
Önskar att din oro ska dämpas, men jag förstår att det är svårt, att tankarna alltid finns på vad som kan hända och vad som har hänt. Jag är ingen graviditetsexpert, men som många skriver är det ju relativt vanligt med lite blid i början och det behöver inte betyda så mycket.
Jag hoppas Pumpan har det fint därinne! Kram
Grattis på din dag!
Önskar innerligt att det bara en är vanlig gravidblödning.
Jag hade en massiv ju..så man kan blöda rätt mycket utan att dte behöver vara något. Håll i hoppet om du kan.. vet att det är ursvårt.
Jag önskar med dig att allt är bra. <3
Grattis på din dag!!!!
Jag håller tummarna för att allt går bra den här gången
STENHÅRT!
Låter väldigt jobbigt det som du beskriver…själv har jag valt ett liv utan barn.
Inte för att jag inte kan få barn, utan för att jag inte vill helt enkelt.
Svårt att förstå för många kvinnor och en del försöker och kämpar fastän det verkar nästintill omöjligt för dem att bli gravida.
Kanske att fler som inte kan få barn på ett naturligt tillvägagångsätt borde prioritera att ta hand om ett barn som redan satts till världen men som av olika anledningar saknar föräldrar och omvårdnad.
Kanske kanske är det inte meningen att alla kvinnor verkligen ska föda barn.
Hur långt ska vi hjälpa naturen på traven, och vad blir följderna av detta?
Kommer vi överhuvudtaget att kunna föda barn på naturlig väg i framtiden ju fler provrörsbarn etc som föds?
Hoppas att du inte tar illa upp, utan att du kan ta det som en helt generell frågeställning.
jag önskar dig all lycka och att det blir precis så där som du önskar dig att det ska bli.
Kram Mrs G
Det är intressant att det kommer flera kommentarer av samma typ just nu och det är kanske en aning för lätt att ta illa upp eftersom du lägger det under ett inlägg där en gravid kvinna är oroad för graviditeten – blir lätt att tänka att du faktiskt tycker att jag som gravid borde ge upp om biologiska barn för det är inte meningen. Under pågående graviditet… Men jag antar att du inte menar så illa som det blir just här, så jag besvarar det som en generell fråga.
Jag har inga problem med att man väljer att inte ha barn, att man inte vill ha barn. Jag ifrågasätter inte om det finns mening i ett liv utan barn. Det har för mig ingenting med min barnlängtan att göra. Väl medveten om att både ofrivilligt barnlösa och frivilligt barnlösa ifrågasätts och när jag återkommande får besvara varför jag vill ha barn – får dem som är du hela tiden veta att barn är meningen med livet. Att vi ifrågasätter varandras val är kontraproduktivt. För mig är den bästa världen där människor som jag kan få hjälp att få barn och därmed få en bättre livskvalitet, och där människor som du kan slippa ifrågasättas i det liv som för dig har bättre livskvalitet. Båda skulle få sämre livskvalitet av att tvingas leva med/utan barn mot sin vilja.
Vad tänker du ska vara följderna av att hjälpa naturen på traven? På vilket sätt blir det ett hot mot samhället?
När det gäller att ta hand om barn som redan finns behöver du förmodligen läsa på. Det är inget som kan göras på ett enkelt vis. Vi är fler än någonsin som köar för färre barn. Det är av goda skäl mestadels – att preventivmedelstillgången ökat och att fler barn kan adopteras i födelseländerna. Det finns ett trist, men nödvändigt, skäl dessutom: Länderna måste kunna garantera att adoptionerna sker på ett juste sätt – dvs ha en struktur så att detta kan bevisas. Det gör att många barn inte kan adopteras, men alternativet hade varit att det kunnat förekomma barnhandel och barn som adopterades bort mot sina släktingars vilja. Det är förstås inget alternativ. Jag har inte valt bort adoption. Adoption var mitt första val, det val jag gjorde innan jag ens försökte få biologiska barn. Först nu börjar det bli realistiskt att komma fram i kön till landet (och sedan köa ytterligare 2 år i landet). Adoptionen kommer i så fall att kosta mig 150000kr plus 75-100000kr i omkostnader. Det är alltså ingen lätt eller altruistiskt alternativ. Det är däremot ett för mig lika bra alternativ. Men jag skulle även vid adoption välja att bli förälder just för att jag vill få vara mamma, inte för att rädda ett barn (då skulle jag hellre ge 250000kr till hjälp till landet). Jag är inte beredd att bli förälder till priset av att ett barn får ett sämre liv förstås, och förutsättningen för adoption är givetvis att det är för just det barnets bästa att bli mitt. Men det är inte orsaken till att gå in i processen – hade det varit det hade jag aldrig varit ett barns bästa. Varje barn har rätt att vara själviskt önskat och längtat, att inte förväntas vara tacksam.
Vilket oerhört bra svar FC! TACK!
Grattis på födelsedagen i efterskott, jag hoppas att oron släppt…
Grattis i efterskott!
Jag hoppas att det inte blev mer blod och du fick lugna dig.
Inte roligt att känna så. Jag tror precis som du skriver att blod inte alls måste betyda det värsta även om det är lätt att tänka så – och särskilt med det du redan har varit med om, man är så medveten om hur illa det kan gå så det är lätt att oron tar fäste alltför mycket. Kan också tänka mig att din oro för Prinsesssan nu också gör att det känns värre? Kanske bra att gå och kolla det hela bara för att kunna bli lugn och utesluta att något är fel?