Katt-tankar

Än så länge har det inte blivit mer blod, så jag ägnar ett inlägg åt tankarna om den sjuka katten.

En del av er reagerar över att jag lite abrupt slänger ur mig att jag måste överväga avlivning. Och det låter ju helt förfärligt, att avliva för att försäkringen backar. Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

Prinsessan fyller 8 år i år. Hon har sedan tidigare FORL (en tandsjukdom) som måste hanteras i år genom att dra stora delar av de återstående tänderna. Anledningen är att dåliga FORL-tänder gör mycket ont (föreställ dig att leva med konstant tandvärk). Dessutom har hon eosinofila granulom, dvs ungefär som höstblåsor i munnen som dock inte vill försvinna på något vecka. Det är liksom bakgrunden.

Under inläggningen framkom som bi-information att Prinsessans ena njure förmodligen inte fungerar alls (detta är inte kostrelaterat, i så fall hade båda njurarna varit förstörda) och den andra har förstorats för att kunna kompensera och utföra hela jobbet. Det visar sig alltså inte i prover och hon påverkas inte av det. Tyvärr ser njurbarken inte helt normal ut för den fungerande njuren, men vi har så långt inte utrett det vidare eftersom det inte är hennes nuvarande problem och inte har med svårigheterna hon upplever att göra. Men om hon får leva vidare nu behöver hon äta njurkost resten av sitt liv. Förmodligen är det tillräckligt, och det oroar inte så mycket – jag har haft en liten herre som åt njurkost i ett decennium och dog vid 16 års ålder efter att ha fått epilepsianfall.

Att vi hamnat i den här soppan beror på att jag anlände med Prinsessan och berättade att jag varit hennes fodervärd (och ansvarig för veterinärkostnader som inte har med hennes tidigare insatser i aveln att göra – säger det bara så att det är klart att det inte finns några tveksamheter om ansvarsdelen mellan mig och ägaren) sedan sommaren 2010. Jag berättar att hon alltid snorkat lite och att jag därför inte reagerat tidigt nog, särskilt som jag hittade en blåsa i munnen som gjorde att jag tänkte att det var den som gjorde att hon lät mer. Jag menar att hon haft näsbiljud när hon luktat på saker och snarkat vid insomning så länge jag haft henne, men självklart tolkas det inte så och går in i journalen som att hon “alltid snorkat”. Faktum är att Prinsessan började få dessa ljud vintern 09/10 och utreddes för astma våren 2010 utan anmärkning. Men eftersom jag inte direkt väntade med att åka in till dess jag fått prata igenom hela historiken i datum med ägaren, visste jag inte exakt när jag var där första gången. Senare i journalen finns en annan anteckning där jag uppges säga att hon snarkat sedan 2 år vilket alltså är efter samtal med ägaren om exakt när hon börjat snarka.

Det som ställer till det är att ägaren bytte försäkringsbolag när Prinsessan var 4 år gammal. Hon försäkrades att det inte var några bekymmer med en katt som inte tidigare haft problem i gamla bolaget. Det är inte hela sanningen, bolaget kan fortfarande neka ersättning för bekymmer som uppstått innan tecknandet av den nya försäkringen. Granulomen förekom innan tecknandet och jag är enig med Agria att denna diagnos ska uteslutas från ersättning. Däremot är jag inte enig med dem om att Prinsessan har varit snorkig hela sitt liv, det är något som uppstod ca december 2009. Min förhoppning är därför att vi till slut ska enas om att det enda som ska uteslutas ur hennes sjukvårdsfaktura är en biopsi från granulomet. Det handlar om hundralappar. Men under tiden ser det ut som att jag måste stå för hela notan för hennes sjukdomstid – i dagsläget knappt 15000kr. Jag måste ändå förutsätta att jag blir stående med denna kostnad, även om jag hoppas att det löser sig.

Det som planerats för Prinsessan är alltså en skiktröntgen för att se hur hennes näshåla ser ut. Faktum är att det inte är en behandling, bara ytterligare utredning. Resultatet kan mycket väl vara inoperabel tumör, att näsvävnad tillbakabildats och växt samman eller att hon helt enkelt har trånga näsgångar. Det kan alltså med rätt stor sannolikhet bli avlivning direkt efter denna undersökning. Alternativt ytterligare stora åtgärder som utan försäkringsbolag blir helt sanslöst omöjliga. Alternativet att det stoppar efter skitröntgen finns inte, utom om hon måste avlivas. Det är så sorgligt att jag får andnöd av hela situationen. Vad skiktröntgen kostar vet jag inte just nu, men någonstans runt 8000kr.

När jag säger att hon tillfrisknar betyder det att hon inte låter som en visseljohanna eller ser ut som en dam med getingmidjekorsett när hon andas. Hon umgås med mig och Lillprinsen, slänger sig på rygg för att klia magen, hon leker med sina leksaker, klättrar upp på hyllan under taket, slåss med Lillprinsen, jagar sin svans… Och framför allt – hon äter ordentligt och har lagt på sig igen så att ryggen inte består av en rad tydliga kotor. Men det betyder tyvärr inte att hon andas fritt. Hon låter fortfarande extremt förkyld och snörvlar för varje inandning. Det är fortfarande plågsamt att se henne andas. Jag hade förstås önskat att jag fått komma till slutet med henne, fått veta exakt vilka förutsättningar vi har och fatta ett beslut som inte handlade det minsta om min ekonomi. Men det är möjligt att beslutet ändå varit detsamma. För jag har inte rätt att tvinga henne att leva såhär.

Jag trodde jag hade planerat min kattekonomi. Det finns alltid 5000kr på ett konto, men summan handlar ju om att jag med två katter som båda varit försäkrade sedan de var kattungar inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig det här. 5000kr motsvarar sisådär 30000kr i veterinärkostnader när försäkringsbolaget betalar sin del. Med lite hostning behöver jag då få fram 3000kr till för att ha betalt ytterligare 20000kr. 5000kr täcker också tex en tandoperation som inte täcks av Agria. Med det trodde jag mig relativt trygg. Jag har haft sjuka katter förr, men aldrig en katt som bytt försäkring under sitt liv. Och det var jag faktiskt inte medveten om.

Jag skulle aldrig komma på tanken att avliva en katt jag var säker på att kunna hjälpa. Men jag är inte säker. Och jag har absolut inga såna belopp undanstoppade (vårdkostnad nu 15000kr + skiktröntgen 8000kr och dessutom tex operation som bara den kommer gå på minst lika mycket till). Det absolut svåraste som djurägare är att ta ansvar för att slutet blir så gott det kan. Jag har rest den resan 4 gånger. 4 gånger har jag hållit dem i famnen när hjärtat slagit sina sista slag. 3 gånger har jag fått vara helt säker på att alla steg jag gjort under deras behandling och slut varit de bästa jag kunnat och bland tårarna fått vara övertygad om att det inte finns något att anklaga mig för. Den fjärde gången var jag långsam och förstod inte hur det var innan jag av djurskyddsskäl fick fatta ett oerhört beslut på bara minuter. Det lämnar fortfarande en bitter smak i munnen att tänka på samtidigt som jag vet att jag tog ansvaret hela vägen så snart jag förstått. Måste jag gå den vägen med Prinsessan kommer det vara en sådan död. En som lämnar bitterhet kvar, för att jag hade velat veta om jag kunnat göra mer. Samtidigt är mitt första och största ansvar att se till att Prinsessan har det bra. I det ingår att hon inte kan vänta för att jag försöker få Agria med mig. Jag tappar andan bara jag tänker på att återigen sitta med en älskad katt i famnen medan hjärtat slår sina sista skälvande slag, det gör så ont att tårarna spränger upp bara av att försöka tänka det. Men som ägare är det mitt ansvar oavsett vad jag tycker om att bolaget vrenskas och inte vill förstå missförståndet. Det är inte de som har ansvar utan jag.

Om vi delvis kommer överens om vårdkostnaden men inte skiktröntgen kanske jag följer de tankar om insamling som en del av er har – dvs om vi är överens om att hennes nuvarande problem täcks av försäkringen men de fortfarande nekar just denna undersökning. Då finns nämligen möjligheten att de ändå ersätter behov av vidare vård efteråt om det tex behövs kirurgi. Annars har jag bara tagit henne över en undersökning och kan ändå inte hjälpa henne om hon kan hjälpas. Och det vore grymt både mot den som försökt hjälpa och mot henne som fått leva ännu en tid med sina besvär.

Håll tummarna för mig imorgon när jag försöker få igenom en journalkorrigering, ett journalutdrag (från utredning våren 2010) och försöker komma överens med skaderegleraren. Låt oss hoppas på lite mänsklighet och att de förstår att jag verkligen inte försöker lura dem. Det fanns inga symptom på nosproblem före försäkringen tecknades. Däremot har jag ju nu fått veta att granulomen fanns och att ägaren sedan bytte försäkring – och därför är det helt okej att de inte ersätter problem som är en följd av detta.

Edit: Som synes har jag lugnat ned mig några kilon (fast jag är fortfarande irriterad på att jag inte kan få prata med någon som faktiskt har ansvar i frågan – först i fredags fick jag äntligen nummer till en namngiven skadereglerare med ett direktnummer och då höll jag på att bli galen på att bara få prata med telefonfolket på 020-numret) och är mer fokuserad på att strukturerat få ihop det så att vi i alla fall har en chans att lösa detta lugnt och utan tidsspillan. Tror kanske inte jättehårt att det kommer att fungera, men ju lugnare jag är desto större är chanserna.