Välsignad *varning för VUL-bild*

Pumpdräkt och nallebi från mamma, body och frälsarkrans från fina vänner

En gång skrev jag ett annat inlägg med samma titel – ett inlägg som handlade om att välsignas efter att det oerhörda skett, om de människor och den omsorg och den till synes “tur” jag hade efteråt. Nu är det något annat.

Jag känner mig idag, trots att illamåendet tar sig igenom tabletterna och jag är stressad och pressad och panikslagen över fajten med försäkringsbolaget – oerhört lyckligt lottad. Jag är välsignad med en ny graviditet, men också med nyfunna vänner och omsorg. Och en läkare som såg behovet och lät mig se. Och även om det kanske slutar illa är jag också välsignad med en Prinsessa som nu förbättras snabbt så att jag till och med kan uppleva skillnad från imorse till nu (som ett virus väl ska göra när det väl brunnit ut) och där tidsfaktorn inte längre är lika avgörande. Vi kan fajtas ett tag, jag och bolaget, hon kan andas genom nosen igen… Fast jag tänker mig väl snarare några veckors diskussion än månaders. Men jag behöver inte längre känna att jag plågar henne kvar. Något stort att vara tacksam över, för det fick mig att må illa att se henne må så skitdåligt och inte säkert veta att det väntade bra dagar efteråt. Nu kan det vara helt okej och bra dagar i väntan på att det kanske måste ta slut. Men mycket mycket hellre slutar jag med ett djur som mår väl för att stoppa det från att må dåligt, än slutar med ett djur som mår pissigt och borde fått sluta tidigare. Nåja. Nu återgår vi till den andra lyckan.

Jag har ibland svårt att fånga den med ögonen mitt i oron. Men glimtvis. Och när livet lugnat sig något vill jag visa de fina saker Pumpan redan har. Anna skickade ett fint kort med hopp när plusset uppenbarat sig. Och den fina bodyn med äpplet på. Ibland måste man våga hoppas och tro, och jag hoppas så innerligt att hon och mannen får se ett plus i slutet av månaden. Same procedure as last last year madam? För Lillsudd och Dutt fick tyvärr leka jage ända in i himlen. De här barnen hoppas jag jagar varandra ut i vår värld. I höstas skickade fina Cecilia, som för övrigt fick sitt första barn via IVF för 13 år sedan och det andra via adoption för 3 (?) år sedan, en frälsarkrans till mig när den som bäst behövdes för att finna ett ordlöst språk tillbaka till bön. Nu har Pumpan fått ett eget, som för det mesta sitter runt ett ljus i köket. Dessutom ger bilden en förklaring för nytillkomna läsare om varför Pumpan är en pumpa. Sparkdräkten hittades på det stora varuhuset i Warszawa och fick följa med hem. En pumpa. Och som en del vet har ett mjukdjur inhandlats varje resa. Denna gång två för de två embryona. Men detta är Pumpans lilla bi.

7+0 och ingen gravidmage - bara ett långt gravidlinne över hormonmagen...

Mamman på bilden har inte en gravidmage. Hon har en kortison-/gonal-/allmänt mullig-mage. Än har inget skett under denna graviditet. Men den överlevde från suddgravditeten. En gåva från en vän i amerikat. Läs texten. Nästan lika rolig som det faktum att JvJk vill tillverka en med budskapet CYKEL tryckt över magen.

Det syns ju direkt att Pumpan kommer bli sötare än sin ickegenetiska mamma Man ser knappt något men jag tror Pumpan hänger uppochned.

Lite gladinlägg idag. Jag är helt enkelt väldigt lyckligt lottad. Fast livet bråkar lite emellanåt