Det snöar…

…. och min ironiska förutsägelse att alla årstider kommer men i oordning verkar korrekt. Men jag har sovit länge och är utsövd, och snöfallet är vackert från soffan där jag sitter så jag är inte särskilt missnöjd.

Jag har skrivits in på specen och det gick väl bra, alla prover tagna och alla frågor besvarade. Min barnmorska var rätt disträ och det tog längre tid än jag räknat med så jag var helt slut när jag kom hem.

Efteråt har jag funderat lite. Jag är nöjd med att vara på specen men det känns inte som att det kommer att innebära särskilt mycket förändringar. Det är tur att min vanliga gynekolog är snäll för eftersom varken jag eller donatorn är över 35 år så ska KUB inte göras. Jag kommer inte att köpa det privat heller – för man screenar ändå bara för 13,18 och 21 och det vanligaste är då 21 som jag inte vill veta och behöva ta ställning till. Men nästa ultraljud är alltså planerat till vecka 18. Först efter vecka 32 börjar man göra fler ultraljud. Det är tur att jag känner andra som kan göra dem.

Specen har inga föräldragrupper och de flesta har kontakt med både specen och vanliga mvc. Vi som gjort äggdonation är bara på specen och får alltså inte naturligt kontakt med föräldragrupp, utan ska söka det själva. Med paff förvåning hos vanliga mvc som följd för vi är ändå rätt ovanliga. Ibland blir det svårt att få komma in i en grupp. Jag är inte så orolig ändå, jag var gravid för mindre än ett år sedan så jag tänker försöka få tag i min gamla barnmorska om det blir aktuellt. Om inte annat så för att jag gillar henne. Men det är lite av en brist att man tvingar just extremt nervösa blivande mammor att snurra runt själva i byråkratin. Och ärligt talat hade man nog kunnat vinna något på att ha föräldragrupp för oss som gjort äggdonation även om vi är få, vi hade nog kunnat få ut mer av att också få möta varandra.

Sedan saknar jag min gamla barnmorska. Jag kunde bli galen på henne när hon barskt morsade mig, men när det blev oroligt och förtvivlat hade hon också förmågan att se mina mindre signaler – se igenom ett uppkarskat skratt. När jag var orolig var en barsk morsa helt klart fantastisk. Denna var trevlig men man kan inte kasta ut små vinkar. Kanske var hon trött och orkade inte plocka upp det nu? Men om kvinnan klarifierar att hon är gravid men inte väntar barn – kanske kan det vara läge att fråga hur hon kände förra gången? Fråga om hur det kommer sig att det är en viktig distinktion. Och om kvinnan för 9 månader sedan fått sent missfall på sjukhuset, kanske fler frågor än om det gick bra är på sin plats (särskilt om hon svarar att det medicinskt gick bra med emfas på medicinskt). Men jag behöver helt klart vara tydligare om den här graviditeten fortsätter. Hon var trevlig, så missförstå mig rätt, men jämförelsen mellan “morsan” och “sjukvårdspersonalen” var rätt stor. Nu ska jag träffa henne igen först om 5 veckor (“eftersom vi ändå inte kan göra något innan dess” – som om något kunde göras efter vecka 12??) så kanske ska jag se henne som medicinskt viktig men emotionellt oviktig helt enkelt? Överlever graviditeten kommer barnet komma i alla fall.

Nästa vecka är det dags för första läkarbesöket. Samma läkare som sist, hon som visade mig min döda sudd. Jag minns inte så bra, men jag minns att jag gillade henne. Jag ser faktiskt fram emot att träffa henne igen, fast jag just nu förknippar henne med döda foster och det är kanske en koppling som inte är helt positiv och lite orättvis. Men jag är henne evigt tacksam för att hon verkligen beordrade undersökning av allt och att jag därför vet varför suddbarnet inte finns hos mig nu och jag istället har en liten pumpa inuti.

Kroppen har nog börjat förändras nu. Förra gången var jag uppmärksam och älskade det. Nu ogillar jag det. Det är hemskt att känna så. Jag är liksom nöjd och tillfreds med att vara gravid, men konsekvenserna är jag inte riktigt beredd att se och känna. Jag vill liksom att allt är som vanligt till dess jag kan säga att jag väntar barn. För nu vill jag liksom få vara nöjd och gravid bara.