Skrivkramp

Det är svårt att skriva, svårt att formulera mig både för mig själv och utåt. För det är liksom inte riktigt som jag vill, och jag mår dåligt av att må dåligt lika mycket som jag mår dåligt över att må dåligt. Nu börjar jag någonstans kunna hitta fram till att jag kanske mår bättre av att försöka formulera det, av att låta orden separera vad jag mår dåligt över från det jag ändå är glad över – graviditeten. Under den senaste veckan har jag mött människor som förmått formulera om det för mig på ett sätt som gör att jag själv förstår. Och i alla fall för ett ögonblick kunna fördra mitt eget gnäll bättre.

Jag har ständig huvudvärk och vissa dagar kräks jag som om jag fått vinterkräksjukan (jag klarar mig hälsomässigt av att jag inte kräks så varje dag, men har jag väl börjat fortsätter jag gärna hela eftermiddagen och kvällen). Jag mår oerhört mycket sämre än jag gjorde med Sudden rent fysiskt. Och varje gång tårarna kommer, vanligtvis när jag är dödstrött och tom på näring och vätska, blir jag arg för att jag gråter när jag borde vara så sjukt fantastiskt lycklig. Det är i det orden tystnar och fastnar i halsen på mig, för vem vill höra en gravid kvinna gnälla? Jag står ju knappt ut med det själv. I ett samtal med en äldre klok kvinna fick jag oväntad hjälp att se det jag borde sett själv – det är ju inte Pumpan jag är ledsen över. Hon påpekade att varje gång jag pratar om att jag fått bli gravid igen – är det med glädje och förundran i rösten. Och precis som man får bli utmattad av ständig migrän, får man bli det av huvudvärk som inte går över även om det beror på något så fantastiskt som graviditet. Precis som man får tycka synd om sig själv när man är så sjuk att man ligger skakande och väntar på att få sova, får man bli det när man kräks oavbrutet på grund av graviditet. Det är inte synd om mig för att jag är gravid, men det är faktiskt okej att jag tycker synd om mig själv när jag aldrig får något gjort för att jag mår så skitdåligt av att fysiskt vara utmattad.

Det som kanske är jobbigare än att jag är trött, illamående och har ont i huvudet – är att jag mentalt inte tar till mig Pumpan. Jag är helt enkelt skiträdd. Förra gången hade jag blödningar hela tiden, och hade varenda skäl i världen att vara rädd. Men jag var rädd på ett annat sätt, jag var rädd att förlora det barnet. Nu är jag liksom rädd att ta till mig och känna något. Jag är glad när jag ser hjärtat, men på ett ganska avstängt vis. Som en tävling där jag klarar ett hinder i taget men liksom inte kan föreställa mig att jag kommer att gå i mål utan fel. Imorgon går jag in i 10:e veckan. Och för varje vecka som går växer skräcken. Och det är raka motsatsen till förra graviditeten, när jag för varje vecka kände målet närma sig. För varje vecka som går desto mindre blir chansen till ett okomplicerat missfall, det ser sjukt ut till och med att skriva det. Men veckorna tickar mot att ett eventuellt missfall skulle påminna om förra gången. Inlagd, hjälplöst och den där känslan av total smärta som plötsligt återkommer i minnet. De säger att man inte minns smärta, men i minnet tror jag faktiskt att jag kommer oerhört nära hur ont det faktiskt gjorde. Hur det gjorde så ont att inga tankar om framtid eller passerad tid fick plats – bara ett smärtsamt evigt nu. Det känns som ett svek mot Pumpan att jag uppehåller mig där, i rädslan för att smärtsamt förlora igen, och inte förmår längta mot en sommardag när en hel och levande Pumpa kan läggas i mina armar. Istället är jag helt paralyserad av skräcken och bara väntar i ett fruset ögonblick på att något ska hända, på att RUL ska passeras i glädje eller smärta. Det är så oerhört långt dit. Men vecka 12 betyder inte längre någonting. Mer än att jag hoppas att rörelser och ansikte ska få mig att känna någonting för denna individ som kan bli.

Jag har inte besökt Lillsudd på flera veckor nu. Dels för att det är kallt och jag är mördande trött, men också det av rädsla. Rädd att jag ska sitta där igen nästa vår, vid ett öppet hål i marken. Rädd att jag inte ska orka det. Att jag inte ens i döden skulle ta till mig Pumpan så som jag ändå gjorde med Lillsudd. Ibland tror jag att modet att kasta mig rakt ut i smärtan då kom sig av att jag faktiskt inte visste hur det skulle vara. Jag ser på hans sten och funderar över konstiga saker som om man på något sätt kan få plats med två namn och två datum på hans sten. Den är ju så liten… Graven så liten. Jag upplever själv att tankarna är sjuka, men taktiken att fly dem fungerade inte alls – då blev det värre. Så jag försöker tillåta dem, försöker låta dem passera men inte styra hela min existens.

I samtalet hittade jag ett stråk av något positivt som jag inte riktigt såg innan. I viljan att gå in i oron igen, att väl medveten om vad det kan innebära utsätta mig för en ny graviditet – så lyser kraften av längtan efter detta barn stark. Hur dåligt jag än mår, hur rädd jag än är – så är längtan hela tiden starkare. Jag vill detta barn. Jag vill detta liv. Och inte för något i världen skulle jag byta min graviditet mot ett annat liv. För jag har en chans som jag är så oerhört tacksam över. Jag är inte ledsen över graviditeten, utan rädd för att förlora den. Och så måste det kanske vara. Livet pausar lite, blir ett stillastående andetag. Men ärligt talat spelar det mig inte så stor roll om jag lider mig igenom hela graviditeten om jag bara får ha Pumpan hos mig sedan. Om jag får komma upp till kyrkogårdens alla ljus nästa Alla Helgons Afton tillsammans med ett levande barn i famnen. Det hade varit en bonus med en trevlig graviditet, men föräldraskap handlar om väldigt mycket mer än att bära barnet inuti. Jag vill ha ett helt liv, och sett i det perspektivet är de här månaderna förhoppningsvis inte särskilt stor del av vare sig mitt eller Pumpans liv.