Elefanten i vardagsrummet

Ni ser den båda där den står i hörnet. Ni vet att den är där. Men för ett ögonblick tror den ena kvinnan att den andra glömt elefanten om hon låtsas att hon inte ser den. Och den andra tror att den första kanske inte märker av elefanten om hon inte berättar att den är där. Så är det förstås inte. Kommer aldrig att vara. Och det är början av ett svar till Anna som i en kommentar undrar hur man ska hantera frågan om någon annans barnlöshetssorg.

Jag kan inte svara på hur man bemöter alla som lider av barnlöshet, jag kan inte svara på hur det är för den som lever i par eller ens andra ensamstående försökare. Jag är också i den ofantligt lyckosamma positionen att jag idag är gravid. Men det jag har erfarenhet av är att vara tillsammans med människor som har levt liv och bär sorger jag knappt kan närma mig att förstå. Och jag har levt en öppen barnlöshetssorg där jag ibland haft lust att klippa till människor för att de låtsas som om min elefant inte är där. Alternativt låtsas att de vet bättre än jag vilken mat elefanten behöver. För det mesta har jag tålamod nog att uttrycka vad man får och inte får göra nära mig. Men aggressiviteten hos många barnlösa (även om min ofta fått ligga kvar under ytan) beror så ofta på att det blir ketchupeffekt över hela barnlösheten. Först låtsas alla att den inte finns, sedan får du själv berätta att ”jo, serru – jag lever med en elefant jag – jasså du har sett den?” och plötsligt kommer en massa råd om hur jag ska sköta elefantjäveln.

Tyvärr finns ingen handbok i hur man hanterar människor i kris, lika lite som man kan applicera en checklista på hur vi själva reagerar. Men gemensamt är ofta den där förbaskade jättehemligheten som alla vet om. Så¨jag börjar med något om hemligheten.

1. Gör det talbart. Gör det inte för djupt, tillåt den drabbade att hålla sig nära ytan om den vill. Men låt den nära vännen/paret veta att elefanten har blivit sedd och inte bortglömd. Låt dem veta att ni förstår att det är svårt och:
2. Var ödmjuk. Låt dem se att ni inte vet vad ni ska göra med informationen.  Ni behöver inte och kan inte lösa deras sorg. Men gör det möjligt för dem med ett rum där de inte behöver spela spelet att de inte har några problem i världen. Vet du inte vad du ska säga? Fyll inte tomrummet mellan orden med råd, peppiga fraser eller något ovidkommande. Säg att du inte vet vad du ska säga – det är en universalmening.
3. Tillåt att de har kvar sin stolthet. Jag är oftast lättad över att kunna prata öppet om att jag aldrig får några genetiska barn, att tala om barnlösheten, risken att detta foster också dör och hur tokigt jag tänker. Men det behövs inte tårar, ibland orkar man inte tårar. Om de – som jag – skämtar om det, då är det tillåtet att stämma in i det bittra skrattet. Men var försiktig med att skämta om det själv, hur orättvist det än låter för ett förhållande. Men just i krisen är det inte så jämlikt.
4. Prata om pratet. Det finns inget bra sätt att linda in det. Så säg det. Att du inte vet hur ni ska prata, att ert lilla barn gör det svårt – och var beredd på att paret inte heller vet. Fråga om ni kan känna er fram, gör klart att ni inte vill såra dem och om ni gör det var det inte meningen. Öppna för att det är okej att tillrättavisa om det blir fel. För det är faktiskt bara tillsammans ni kan hitta er relation nu som livet blev – där de är barnlösa och ni har ett litet barn.
5. Om de vill det – låtsas att allt är som vanligt. Ibland är det precis det man vill. Att någon VET hur jag har det men sedan låtsas att allt är som det ska ändå.

Och så lite varningar:

Du behöver inte låtsas att ert barn inte finns, men akta dig för att säga att barn är meningen med livet (om ni inte pratar om just det – hur paret upplever att meningen med livet är borta, det är en känsla som ska tas på allvar – säg i så fall hellre att du inte vet för du vet faktiskt inte hur det är att bli utan, men att du inte kan tro att livet utan barn är utan mening).

Låt inte Barnet ta all plats i alla konversationer (balansgång mot att inte låtsas att barnet inte finns), försök verkligen verkligen undvika alla små kommentarer om hur du blivit förändrad och fått en annan syn på livet sedan du blev förälder (det är de kommentarer jag blir mest ledsen över)

Se dig gärna som lyckligt lottad men skämta aldrig om att vilja byta bort ditt barn för en sovmorgon…

Fråga om den som är din vän vill träffas med eller utan barnet, där är vi så himla olika (jag tycker att barn är oerhört förfärliga för mitt psyke ungefär 3 månader – sedan har de utvecklat en egen personlighet som gör att jag inte ser barnet som potentiellt mitt längre). En del upplever barn i famnen som läkande, andra att det är ångestframkallande. Och se för guds skull inte det som en bedömning av ditt barn även om det är så att vännen till synes smärtfritt kan träffa andra barn – de har kanske bara inte frågat och vännen spelar så att hjärtat förblöder… Det kan också skilja sig från dag till dag och tid till tid. Kommunikation är återigen det bärande, men var inte rädd om vännerna faktiskt inte vet. De har inte heller varit barnlösa förut.

Samma sak gäller om ni ska fråga eller vänta, vara intresserade eller låtsas att det regnar – prata om det. Be dem berätta om de vill att det ska ändras. Och var beredd att göra som de ber.

Ge inte råd! Ge inga råd om de inte väldigt explicit ber om råd. Inga inga inga råd! Inga sätt att hantera, örter att ta, avledningsmanövrar, mediciner, hundvalpar eller att sitta på en viss kontorsstol.

Och skratta. Världen är inte ett svart sorgehål, sorgen är randig och kommer i sjok. Du kan bli axeln att gråta mot – då får du se mycket gråt. Men lika viktiga är vännerna jag kan dela andra ränder med – där jag kan skratta och vara lite av den jag var innan allt det här hände.