Föreställ er…

… en fullsatt statskyrka där gudstjänsten inte kan starta för att fler stolar måste ställas upp på läktaren.

Föreställ er tårar och sorg och oändlig värme.

Föreställ er en enkel kista täckt med ett lapptäcke av vännernas tyger

Föreställ er fantastisk musik där musikernas röster ibland brister därför att de faktiskt kände henne.

Där prästernas ord kommer ur vetskapen om vem de begraver

Och se sedan för er hur en efter en av era vänner från uppväxten uppenbarar sig och passerar förbi för att ta sitt sista farväl vid kistan. Människor ni inte sett på 15 år eller mer.

Det finns en stor förtvivlan i att begrava en människa som inte levt länge, som levt levande och som inte får se sina barn växa upp. Men också den stora tacksamheten över att hon levt. Jag ser mig omkring och inser att jag aldrig insett hur stor hon var, för att hon i livet var anspråkslös, levande och enkel. Jag ser också hur fantastisk hennes familj är som bjöd in oss alla att delta, inte bara i begravningen utan också i minnesstunden – som ville ha oss där. Det måste ha kostat energi, även om det också gav.

Det som skiljer en troende kristens begravning från många andra är kanske bristen på mörker. Sorg – inte dödsskräck. Så avslutades också gudstjänsten med att en fullsatt kyrka faktiskt verkligen sjöng ”Härlig är jorden” (till arrangeman av trummor, piano, saxofon, trumpet, cello, viola mm) och trodde på att det inte slutade här. Att vissa avsked egentligen ska stavas: ”På återseende”.

Gudstjänsten tog över 2 timmar, och gjorde bitvis så ont att hjärtat gick i bitar. Men var också – som ni märker – ett mirakel i sig själv.

Efteråt var vi över 200 gäster vid middag och minnesstund. Och så satt vi där, alla vi som som tonåringar levde med kyrkan och Henne. Som inte setts sedan dess. Och vi skrattade, delade ett paket alvedon (för fler än jag hade sprängande huvudvärk efter begravningen) pratade om det absurda att en begravning blivit en gigantisk återträff av lägervänner, KU-vänner, musikvänner, kafévänner. Och att hon nog hade gillat det, vår återträff i sorgens närhet.

Ännu senare träffades vi igen spontant för att hänga i vår gamla kyrka, upptäcka gamla skrymslen och äta kvällsmat tillsammans. Inte förrän nu, mitt i natten, har jag landat hemma igen. Jag är fantastiskt trött, huvudet värker och jag fryser in i märg sådär som man bara gör när man är trött. Men oerhört tacksam att jag till slut valde att åka hem och ta farväl. För nu.