Uppdateringar

Graviditeten verkar av allt att döma fortskrida som den ska, inklusive alla tidigare lite mindre trevliga tecken på den. Det slog mig denna vecka att Pumpan är så stor som Lillsudd var sista gången jag såg honom levande. Det var denna vecka jag plötsligt fick en relation till honom. Med Pumpan är det annorlunda och det känns fortfarande lite som en förlängd ruvningsperiod. I början av veckan trodde jag helt säkert att Pumpan var död. Jag var nästan inne på att ringa och gråta för mödravården och försöka få till en ny VUL-tid. Men jag har en doppler hemma från förra graviditeten (nej, inget att använda ofta – men att använda sällan är ungefär samma belastning som ultraljuden i sig) och såg att någon föreslog att sätta den på blygdbenet tidigt i graviditeten. Och döm om min förvåning – jag hittade hjärtljuden! Plötsligt fanns långt borta hjärtslag som tickade iväg dubbelt så fort som mina som jag också hittade förstås. Lättnad. Oerhörd lättnad. Och tydligen rör Pumpan på sig för snart försvann ljudet för att plötsligt dyka upp någon centimeter bort. Fortsätter lillhjärtat att slå är det värt tröttheten, illamåendet, andfåddheten och avstängdheten jag lever med. Tusen gånger om. Alltid.

Prinsessan har gjort sin skitröntgen med bästa möjliga resultat. Det betyder förstås inte att det är så bra ändå, men eftersom misstanken till slut gällde tumörer som också påverkade svalget var det ändå bättre. Hon har en kronisk inflammation i näshålan som inte skadat mellanväggen i näsan eller benstrukturen. De stora svårigheterna att andas beror tyvärr på att hon är korkad (ja, det var vad veterinären sa) och inte lär sig att öppna munnen. Hon fortsätter att ta i för kung och fosterland för att dra in luften genom den igenkloggade nosen. Tyvärr kommer hon nog inte bli smartare, de flesta katter lär sig att öppna munnen på några dagar och Prinsessan har fortsatt att använda nosen i 1,5 månad. Men hon har inte ont i och med att det inte finns någon påverkan på själva strukturen – hon är helt enkelt täppt. Hon kan inte leva så men det gör att vi inte behöver ta snabba beslut och har tid att försöka hjälpa henne. Men chansen att nå en okej nivå är kanske 50/50 (för tumör var den mycket lägre – alltså var detta det bästa vi kunde få). Nu väntar vi 3-4 veckor på ett definitivt svar på biopsin, sedan blir det förmodligen en tryckspolning av näshålan för att få ett bättre startläge för kraftig behandling med antibiotika och kortison och förmodligen får hon sedan ha kvar kortisonet så länge hon lever (vilket då inte blir några 20 år precis, men hellre några bra år än många dåliga). So far so good. Och resultatet säger att det absolut inte funnits före hon gick över till Agria så det blir deras huvudvärk (och bara litegrann min, man kan väl konstatera att Pumpan inte kan få en dyr barnvagn efter det här)

Lillprinsen har också varit hos doktorn eftersom hans astma inte kan vara omedicinerad längre. Men för lilleman ser det ljusare ut. Lungorna låter inte jätteilla och han är en perfekt kandidat för att klara sig på bara inhalerad kortison. Men han var svårundersökt, han var så glad över att tittas på att han försökte spinna bort alla ljud av  lungorna – för att inte tala om hur roligt det var med alla hundar. Han är den enda som vrålar när vi lämnar veterinären – han vill stanna där jämt! Vi kom hem med astmasprayer och en fin spacemask som ska användas varje morgon (och kväll i början). Meningen var att vi skulle öva med gummimasken först, sätta på tuben sedan och först om några dagar testa med sprayen när han slutat stressa över den. Men lilleman är nog lite för happy-go-lucky för att stressa över sånt så när han bara såg förvånad ut över masken och varken ålade eller panikandades testade jag sprayen också när vi testade med tuben imorse. Över masken sneglade förvånade ögon på mig men backventilen visade på normal andningsfrekvens och han satt still. Detta är ju tusen gånger enklare än tabletter. Vad tvekade jag för detta för??

Man kan väl säga att odjuren fått graviditeten att gå av sig själv i alla fall. Idag är det 11+5.