Klappat och klart!

Jamen då var det väl klart och spikat då – om exakt 28 veckor föder jag barn lika säkert som att julafton inträffar den 24:e december varje år. Och jag skulle om jag ville (och inte var rädd om livet) väcka upp grannen för att berätta att jag väntar barn. För nu är det klart och risken för missfall eliminerad. Eller hur?

Det var ju bara det där… det där om:et. Det där att missfallsrisken finns kvar med några procent. Det där att barn kan dö när de ska födas. Eller efteråt. Det där… den där gravstenen. Vars inskription säger att jag hamnat på fel sida marginalen förut…

Och ändå. Jag vet att det inte var min kropp som gav upp. Suddbarnet tillhörde de där få som faktiskt inte var okej, vars gener inte riktigt sa rätt saker. Sannolikheten att det ska hända igen, när inte ens det genetiska ursprunget är desamma, är minimal. Och det är få fel som är förenade med liv på det sätt hans var. Det finns ingen anledning att 12+0 ska innebära mindre för mig än för någon annan. Det betyder något att vi är här nu. Det betyder något att det slår ett litet hjärta därinne som jag kan hitta med dopplern. Det betyder att vi har en chans. En god chans.

Jo. Det betyder något. Jag är än mer rädd att glädjas, men det betyder något. Det betyder att det inte längre är så att jag kanske ska få bli mamma i slutet av sommaren – det betyder att jag förmodligen ska få bli det. Insikten når inte riktigt hjärtat än, men det är mer sannolikt att jag kommer att bli förälder nu än att jag inte kommer att bli det. Statistiken är på min sida. Den har kommit och slagit mig i ansiktet förut, den där statistiken, men den är på min sida. Bär mig nu i mål.