Ju längre tiden går, desto räddare blir jag. Jag borde ju bli tryggare – men skräcken ökar i styrka tillsammans med hoppet. Det är som att hopp och rädsla måste ta ut varandra hela tiden – och man tycker att jag borde få vara normal i så fall, men icke… Jag är långt ifrån normal, snarare låst i en bubbla av skräck-hopp. Jag bidar min tid i väntan på något. Men vad? I väntan på sommaren och att hösten ska kunna ge mig en levande bebis? Jag vet faktiskt inte. 12+6 idag. Ännu lever Pumpan därinne – ännu levde Sudden därinne. Livet går parallellgång med förra året, fast förra året var det mer snö i februari. Då kom våren dygnet mellan den 31/3 och 1/4. Jag minns det för den märkliga känslan av att kliva in på sjukhuset en mulen vinterdag, och när jag klev ut sken solen och det fanns små små knoppar i rabatten.
Hoppet och rädslan är svårlevda. Sorgen var faktiskt enklare, rakare, bekvämare… Rädslan kan i vilket ögonblick som helst rycka undan mattan för hoppet. När hoppet gläds åt en perfekt liten en på ultraljudet, minns rädslan en annan perfekt liten en som vid samma tidpunkt vevade ännu mer övertygande. IKEA hade prinsess-drive på en spjälsäng modell stabilare och en madrass modell bättre. Mamma-mormor undrade om vi ville ha den i present. Hoppet ville det. Rädslan minns suddbarnets saker gömda på vinden… Det är förfärligt att med sin mamma resonera kring att en ouppackad spjälsäng med madrass nog går att sälja för ungefär samma pris eftersom det var så mycket rea. Rädslan är en gemensam bekant. Hoppet också. Och det är smärtsamt och besvärligt att leva såhär.
Jag borde bära saker till vinden, men ännu har jag inte vågat mig dit sedan december. För där står ju sakerna. Fast en låda i lägenheten är just undanpackade bebiskläder som packades in och glömdes under min säng – innan den inneboende flyttade och den nu står mitt på vardagsrumsgolvet. Jag vågar ändå inte bära upp den. Jag vågar inte heller öppna den mer än nödvändigt (jag lirkade ut dopplern nästan utan att titta). Den står som den där elefanten i vardagsrummet och jag ser den nästan aldrig. Bara mina besökare får undra över lådan som jag ignorerar. Det är hopp i den lådan. Men också sorg. Och rädsla. Jag tänker inte glänta på locket och titta, för jag tänker inte på några villkor riskera att behöva packa en sådan låda igen. Så småningom får jag nog ta reda på det där, ta reda på vad jag har och inte har. För när hoppet är större än rädslan tänkte jag att jag kanske också skulle starta en insamling här. Fast inte pengar. Utan kanske om någon har överblivna saker som man kan låna ut eller ge till oss (eller kanske är lite mer tekniska än jag och kan tänka sig att hjälpa mig att byta slangar på barnvagnen vi fick förra gången) som helt ärligt är lite fattigare än jag både har lust att erkänna eller skulle önska att jag var. Ja, ni vet grejen… att barnen våra kostat på förhand och sedan givetvis också ska kosta i efterhand precis som alla andra barn. Men det kommer senare, när jag inte är så förlamande rädd.
Ännu vågar jag inte tänka att jag ska köpa något. Ännu har jag något så fånigt som summan till en gravsten i ett kuvert. Det var inte riktigt meningen, men så låg de där och jag vågar inte göra annat än att låta dem stanna. För om det behövs en till – då vill jag inte behöva känna att just de pengarna skulle jag behöva ha till annat. Så de ligger där. Och jag ber en bön om att kanske kan de bli till en retrovagn istället (för den som inte har bil är en sådan rätt praktisk, man kan storhandla med den. Och vagnen på vinden är ärligt talat inte i så bra skick… det hade varit mycket bättre om den fått vara ”mormor och morfarvagn” där man inte studsar i trappor så mycket – det är handtaget som oroar mig).
Vid det här laget har kroppen ändrats igen, jag hade annars en tanke om att dölja graviditeten till efter RUL. Men precis som förra gången passar inte kläderna längre, och utan gravidkläderna blir garderoben erbarmligt begränsad. Och jag ger intrycket av att vara fet. Nog för att jag är överviktig, men jag blir inte glad av att i spegeln se en fet person. Så gravidkläderna börjar smygas in. Förra gången hade jag en älsklingstunika. Jag har tittat på den många gånger men inte riktigt kunnat sätta fingret på varför jag hoppar till när jag ser mig själv i spegeln. Så minns jag… Den där dagen hade jag den där tunikan. Jag kom sedan till förlossningen i den där tunikan. Och både barnmorskan och hon från sjukhuskyrkan kommenterade att den var fin. Det är därför jag har svårt för den nu. Den är verkligen fin. Men också ett minne av död. Jag försöker tala om för mig själv att den också är liv, att jag hade den på mig dag ut och dag in medan suddbarnet levde därinne.
Dagens inlägg är rörigt, och mer negativt än jag vill vara. Men ju mer jag hoppas desto räddare blir jag. Jag har hoppats såhär förut. Och det gick inte. Kanske blir det bättre när RUL passerat 3/4?
Åh, men du den där skräcken och svårigheterna kände jag också. Utan att ha en Suddgraviditet bakom mig. Jag vågade inte handla kläder, säng, vagn. Jag sköt allt på morgondagen. Och sen? Sen när barnet var här så var jag orolig att han skulle försvinna från mig på annat sätt. Nu är jag inte lika rädd längre, men det är som min syster säger. Hjärtat flyttar ut från kroppen med barnet. För att aldrig någonsin återvända.
Det jag vill säga är att allt kanske inte har med Suddgraviditeten att göra. En del är nog helt vanlig föräldraoro. Och om jag känner dig rätt tror jag att du kommer att möta allt med stort mod och klokhet. Ta en sak i taget. På bästa möjliga sätt.
Innerligt innerligt hoppas jag att du i slutet av sommaren/början av hösten får ditt hjärta i famnen att oroas över på ett helt annat sätt. Oroas och älska.
Kram
Tack. Också för normaliserandet, allt det där som kanske är normala känslor och jag kopplar dem fel…
Vad du skriver fint. Kan det vara en idé att du bär den där fina tunikan den dagen du känner att glädjen kan få ta över efter rädslan och sorgen? Kanske efter RUL, eller efter någon viss vecka som du själv bestämmer? Som en symbolisk handling, som betyder att du själv nu bestämmer att den fina tunikan hör ihop med något bra, med livet?
Hmmm… Ska fundera på den. Får jag plats kanske det helt enkelt är förlossningskläderna om jag nu får en levande sådan?
Många känslor som snurrar runt. Jag tänker på dig och hoppas att allt ska gå bra den här gången.
Kram!
Tack. Och kram tillbaka. I dagarna mellan de stora händelserna händer egentligen allt som är värt att veta
Åh, precis så där var det för mig med! Det absolut jobbigaste med att vara gravid; den där skräcken tillsammans med det där hoppet. Hela tiden. Det blev faktiskt inte bättre. Ju längre man kommer, ju fler milstolpar man passerat, dessto mer har man att förlora… Jag hade velat göra om graviditeten med vetskapen om att det skulle gå bra, så att jag verkligen hade kunnat njuta. Ändå försökte jag att verkligen vara i nuet, att tänka att just NU är jag gravid. Just NU är allt bra. Just NU sprattlar vårt lilla barn där inne. Fast det är ju så abstrakt att man inte förstår det ändå… Sonen är nu 4,5 månad gammal och jag är fortfarande orolig för att han ska ryckas ifrån mig – precis som jag även är med hans storebröder (som vi fått genom adoption). Även om de är så mycket äldre nu, så är världen full av hemskheter och faror. Oron hör väl helt enkelt till, och jag hörde/läste någonstans citatet att: ”Oro är bra, det betyder att vi har något värt att mista” och precis så är det ju. Vi har det bästa i livet att mista. Våra barn. Klart att man är orolig då!
Kläder – ja, de är bara kläder. Färger är bara färger. Man kan välja att bestämma över dem eller att de ska bestämma över en själv. Ändå kunde jag inte med att ha röda handdukar i badrummet under graviditeten eftersom de såg ut som blod… Så lite fånig är man ju också
Jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska gå bra nu!
Tack och välkommen hit
Men jag måste fråga – har du samma namn på FL och sönerna är adopterade från ett afrikanskt land? Gratulerar till en tredje son – det visste jag inte om det är samma nudå… (jag vill minnas att du var mer aktiv i trådarna runt 2008/2009 när jag var på gång med adoptionen som inte blev [än])
Vi har en del vi kan skänka bort/sälja billigt. En babysitter, en spjälsäng, två babygym, en ”bumbo”, en barnstol, en del kläder (för över 6 mån)… Tyvärr har inte vi heller bil, men det kanske kan fixa sig ändå. Du skulle göra oss en tjänst då det är jobbigt att få iväg det till välgörenhet/sälja. Vår son är 2 år nu (och blev till genom äggdonation utomlands). Lycka till med att känna lite mer hopp.
Först får jag ju gratulera till sonen även om han vuxit till sig (inuti viskar det ”japp – de kan bli så stora E – det kan de!”). Och när hoppet kommer kommer jag absolut vara intresserad.
Nu vet ju inte jag om jag är gravid än… om vi lyckats men jag kan leva mig in i varenda ord du skriver. Babyskyddet som vi köpte begagnad och var så stolt över att vi hittat för en billig summa och som var så välbevarat. Spjälsängen som vi satte ihop och gjorde så fin med egensydda lakan. Vagnen, som kändes så rolig att köra. Den var så lätt.
En dag när jag var på sjukhuset och var höggravid så såg jag en man och en kvinna komma med sin nyfödda bebis i ett babyskydd, ut från förlossningen och jag tänkte att snart ska jag få gå där och Krister skulle stolt bära babyskyddet till bilen med vår levande bebis i. Det blev ju aldrig så. Den smärtan är så stark. Så oändligt stark. Den slår omkull mig här där jag sitter och gräver ett hål i mig, bara jag känner känslan igen.
Jag kan förstå dig ända in till hjärtat ut i alla dina känselspröt i hela kroppen och önskar av hela mig att pumpan fortsätter att växa och leva så att du en dag får mysa med en levande härlig bebis!!
Jag hoppas så innerligt innerligt att du är gravid. Och att det här får börja, tyvärr kanske din oro kommer hålla sig i samma nivå ända tills Tusses lillabroster finns på utsidan (jag hoppas att RUL ska ge lättnader för min del). Ändå hoppas jag så…
Sakerna som väcker minnen. Bitterljuvt. Vacker förberedelse, men också slaget i magen – luften som försvinner. Ihopbundet till de där sakerna. Det är självklart att lillabroster ska ha dem, lika självklart som att det kommer att finnas en liten sorg i det…
Innan året är slut ber jag att vi båda ska hålla levande barn i famnen.
Åh jag känner med dig! Jag har också så med alla prylar som många vill skänka mig. Jag väntar nog ett tag innan jag skaffar mig något men samtidigt så vill jag försöka att vara glad och manifestera graviditeten på något sätt. Jag har i helgen börjat göra fint hemma, för jag vill ju att det ska vara fint sedan när vi blir en till här hemma. Detta klarar jag av och det gör mig också lite glad.
Kanske ett tips.
Många kramar
Jag känner igen mig i din rädsla trots att jag inte har haft någon Suddgraviditet. Det tog lång tid innan den skräckslagna rädslan avtog. Långt efter att barnet faktiskt var ute. Nu är det en annan slags rädsla.
Och förlåt om jag låter påflugen; Jag har precis gått igenom Stjärnas prylar och kläder (och det finns väldigt mycket!) och även mina graviditetskläder som jag gärna ger till dig och Pumpan när du vågar hoppas eller efter att Pumpan har kommit ut.
Av hela mitt hjärta hoppas jag att du kommer att hålla Pumpan i din famn, livs levande, frisk och perfekt.
Jag som väntade barn i hjärtat istället för i magen kan känna igen mig i rädslan ändå. Rädslan att jag aldrig skulle få det där barnet på fotona i famnen, att något skulle hända med henne eller runt henne som gjorde att hon aldrig skulle bli min mer än i hjärtat.
Jag var egentligen skräckslagen men vägrade släppa fram de känslorna i ljuset medan jag väntade utan körde på som att det var självklart att hon skulle komma hem (och det gjorde hon ju <3)
Men den där oron – den är nog som övriga också har skrivit tyvärr ofrånkomlig när man väntar och får barn.
Hoppas du orkar och vågar känna lyckan och hoppet också!
kram
Jag måste bara säga att du är så fantastiskt klok!
Såhär skrev jag till Tingeling1 häromveckan. Jag tror att det passar här också.
/Anka, mamma till två barn från Korea.
Vi fick fem veckor mellan barnbesked och resbesked. Innan det hade jag inte fixat en enda grej, jag vägrade. Rädslan för att blir besviken var för stor. Men sen minns jag att vi köpte en liten skallra på Ikea. Och en vällingdoserare, den var bra.
Jag gick också in på den lokala barnklädesaffären och köpte en liten, liten mössa (vår pojke var fyra månader). Jag var så stressad där inne, kände mig som en sån bluff. “Vill du ha en påse till den?” frågade expediten, och i min iver att komma därifrån ville jag bara knöla ner den i väskan och springa. Jag snubblade över orden, blandade ihop “knöla” och “pula”, varpå jag ropade “Nej, jag knullar ner den i väskan”. Jag tror jag höll mig därifrån i ett halvår sen!
Barnvagn köpte vi inte förrän vi varit hemma några veckor. Då kunde vi låta sonen prova några vagnar, det var bra.
Jo, ett “snuggle nest” köpte vi också, en sorts bebissäng att lägga i vår säng, för att vi inte skulle rulla på bebisen i sömnen. Haha! Han vägde nästan nio kg och fick inte plats i den där insatsen. Den fick vi lyckligtvis lämna tillbaka.
På ett sätt är det säkert bra att förbereda sig genom shopping. Samtidigt kände jag ett oerhört starkt behov av att inte ta ut nåt i förskott. Jag förbehöll mig den rätten. Den rädsla jag kände för att stupa på målsnöret, bli utan barn, och i så fall stå där med ett “barnpyntat” rum och små kläder – nej. För mig var det inte värt att utsätta mig för den risken.
Har detta gjort mig till en sämre, mindre förberedd mamma? Det tror jag inte. Jag var visserligen livrädd för sonen de första dagarna, men den känslan tror jag är ganska vanlig. Nu är han nyss fyllda sex, och världens kramigaste och mammigaste. Så det blev rätt!
*asg* Jag knullar ned den i väskan
Jag håller med Mamma Vija-oron tar aldrig slut. När sparkarna kommer om några veckor kommer du bli orolig för att du plötsligt inte känner dem. Ännu längre fram kommer oron för förlossningen. Och efter den, när ditt barn är ute, kommer du drabbas av ännu mer oro. Lever han? Andas han?
Jag har inga bra råd, men när jag känner sådär försöker jag boka in en massa roliga saker i min kalender, middagar, fikor med vännor, biobesök, eller bara något så enkelt som att gå till simhallen. Ibland räcker det att gå ut och promenera. Rädslan försvinner inte-men man motar liksom bort den i ett hörn och man skrattar med sina vänner och kommer på att man faktiskt inte tänkt på att man är gravid den senaste timmen. Sluta googla på saker som kan hända innan det har hänt. Gräv inte ner dig alltför mycket i bloggar eller reportage där det hemskaste av hemskheter har hänt. Det har inte hänt dig och sannolikheten för att det ska hända igen är så liten.
Gå och prata med någon om din graviditet och hur du ska förhålla dig till den. Din barnmorska måste kunna förmedla en kontakt till någon som kan ge samtalsstöd.
Du fixar detta!
Jag skrev lite fort-”det har inte hänt dig”, med det menar jag två sena missfall.
Japp, jag är samma
Ser att du är gravid. Vill bara säga GRATTIS och tumhållande så att de blånar. Kram från Jeckan.