Jag är inne i ett sjok av rädsla, där fokus ligger inåt samtidigt som livet själv tvingar mig utåt. Där jobbet och fritiden kräver en närvaro som är svår att uppbåda. Tankarna splittras vid roten och motgångar får mig att ge upp, jag förstår inte riktigt vad jag ska göra, hur man ska lösa problem. Jag har en gång varit utbränd, och det är precis så splittrade tankarna är nu. Fast utan den där känslan av att det ska vara för evigt. Det är inte utbrändhet eller ens vidbrändhet. Det är rädsla. För det är som någon påpekade – rädslan betyder att jag har något att förlora. Mer och mer faller det in att den där skepnaden på bilden är ett annat liv inuti mig. Och jag har förlorat ett sådant liv förut, jag är rädd att förlora även detta.
Samtidigt har jag sedan ett par dagar känt något inuti. Som en mask som rör sig mot blygdbenet. Som en tickande stickning. Och jag har samtidigt känt det som lite läskigt, och känt att det är osannolikt. Men när jag vaknar med den välbekanta känslan av att fostret dött, tar jag fram dopplern och lägger den mot stället där känslan sist uppenbarat sig. Och där är det, starkt och fint, igen. Ett hjärta som slår snabbare än mitt. Och snart försvinner bort. Men jag har fått höra det jag ville, ännu finns liv inuti. Doppler må sägas vara negativt, rädsleskapande och risk för att överanvändas – men samtidigt en livlina och något som står emellan mig och en massa onödiga sjukvårdsbesök nu när jag närmar mig suddbarnets död och skräcken håller mig i ett järngrepp.
Rädslan är förmodligen normal, tillhör varje graviditet. Jag minns den från sist. Men den är tydligare nu, mer kristallklar. Minnet och känslan av att göra samma resa två gånger. Samma steg mot samma mål. Men målet ska vara ett annat, en annan sjukhussal och ett stort levande barn istället för den döda livlösa kroppen i mina händer. Rädslan är densamma men samtidigt var jag förra gången inte medveten om med hela mitt jag vad som skulle kunna hända. Idag är sista dagen av den första trimestern. Sedan är den slut för den här gången.
Jag undrar om jag snart kan börja googla lite, för ännu har jag inte gjort det. Jag har inte googlat på vare sig det goda eller onda, inte läst böcker om graviditet, inte följt graviditetens händelser. Kanske kan jag så småningom börja undra på ett mer nyfiket sätt? Våga tro att stegen som kommer efter verkligen ska komma.
Nu känns mitt inlägg till dig väldigt dumt, mina käcka råd om middagar och promenader. Men jag tycker fortfarande att du borde prata med någon som kan ta det här-en vän till mig fick en sådan hjälp i Malmö iallafall. Börja googla om det goda! Läs om vad som händer vecka efter vecka!
Tyvärr är min barnmorska inte så intresserad av att jag på något vis mår dåligt eller över att missfallet förra året ska ha varit en traumatisk upplevelse – annars hade det kanske varit en tanke om jag inte tidsmässigt varit så pressad att det är svårt att få in. Passerar det inte av sig själv i samband med RUL och att lillabroster tar sig om storebror, får jag fundera igen.
Det är verkligen trist att du har haft oturen att få en sådan barnmorska! Byt om du inte känner dig bekväm. Tycker en stor del av grejen med att gå till mvc är att få stöd och peppning inför det stora som ska komma. Inte minst när man haft traumatiska upplevelser innan.
Jag skulle vilja säga så mycket. Att allt kommer att bli bra, att rädslan kommer att försvinna men jag vet att jag inte kommer att lycka göra dig lugn. Du har gått igenom mycket och har all rätt till att vara orolig. Men pumpa behöver dig lycklig och positiv ifall bebisarna i magen känner mammas stress. Ni är viktigast i världen just nu! Och Sudd är där och vakar över er. Att han inte fick leva betyder inte att pumpa inte kommer att leva! Tvärtom, du har statistiken på din sida! Stora kramar och hoppas du får sömn, bra mat, och några att prata med. Du är så värd det!
Det är klart att du är orolig efter allt som du gått igenom. Inte bara missfallet, kan jag tänka mig, utan all kamp, väntan, oro och alla kostnader som gjort att du blivit gravid till slut. Jag hoppas att du hittar en vettig människa att prata med (om du inte redan gör det) och att du kan börja se framåt och glädja dig igen över att embryot fäste och växer.
Mitt i värkarbetet så berörs jag ändå så av det du skriver..
.. och skickar ett <3, allt kommer gå bra den här gången, Sådär bra som det ska gå!
Häftigt om det vore så! =) Säger inte att det är så, men hade samma när jag var gravid med den som slutade i ma i vecka 15. När vi var på ultraljudet som visade att den var död så sa jag till min kille precis innan att nu kännde jag den så jag har oroat upp dig i onödan, men sen såg vi bara sekunderna efteråt att det var helt stilla, så måste varit tarmar eller vad det nu kan vara som dom brukar säga. Kännde det efteråt med flera gånger efter den kommit ut.
Men jag säger inte att det är så för dig, det låter ju onekligen intressant att du hittar hjärtljuden på det stället det rör sig! =)
Jag ska också köpa en sån där doppler om jag blir gravid igen, vore underbart att slippa åka till gynakuten och sitta när man blir orolig. Vilken sort har du?
Den verkar ju onekligen fungera bra så en sån vill jag också ha.
Kram
För mig är rädsla, oro, sorg och andra känslor som tar på krafterna något som triggar igång de gamla utmattningssymptomen. Vid sidan av ren stress som jag har skrivit om idag. Och om de finns samtidigt, som de verkar göra hos dig just nu så blir jag särskilt skör.
Önskar dig vila från både rädsla och jobbaktiviteter, och skickar varma kramar med hopp om hopp