Ensamståendes rätt till fertilitetsbehandling?

Frågan har ju varit uppe förut och det är lätt att vara cynisk och tänka att det skramlar utan innehåll nu igen. Jag menar, det har ju hänt att politiker tidigare lovat att inte släppa frågan den här gången, och ändå – trots bred majoritet – har frågan försvunnit och dykt upp ett år senare. Men det som hänt nu är extraordinärt. Skillnaden är att tre av fyra allianspartier tydligt uttalat en vilja att driva igenom lagförändringen trots att Kristdemokraterna fortfarande är emot. Jag har tidigare uttryckt att det bara är en fråga om när, inte om, lagen ändras till vår fördel. När har nu krupit närmre. Och jag skulle faktiskt våga mig på att gissa att 2014 är året när lagen ändras. Lagstiftningsmässigt är det ett väldigt nära när. Och jag tar av mig hatten för de modiga och drivande politiker som stött vår fråga genom åren. Vi är här nu. Vi närmar oss mål.

Idag är det bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i riksdagen som är emot en lagförändring. Men jag tycker inte att man ska dra alltför stora växlar av att just dessa två tillsammans vill motsätta sig förslaget. De gör det av väldigt skilda ideologiska orsaker, och det vore orättvist – mot båda partier misstänker jag – att antyda att de ”är i säng med varandra”. Det är i så fall så att Sverigedemokraterna i många frågor skulle vara i säng med väldigt många olika partier. Man kan inte välja sina vänner till priset av en samvetsfråga. En Kristdemokrat är inte en Sverigedemokrat och vice versa. Och jag hoppas att man i Alliansen kommer att tillåtas att ”samvetsrösta” i den här frågan. För hur mycket tankevurpa jag än tycker att det är – är slutsatsen som Kristdemokraterna faktiskt drar, att en ensamstående förälder är ett nästan-bäst. De underkänner inte det ensamstående föräldraskapet, men de tror att i den bästa av alla världar är den välfungerande kärnfamiljen bättre än den välfungerande stjärnfamiljen. Och det är inte gott nog för att faktiskt vilja att staten ska möjliggöra dessa familjer. Jag anser att man ska driva igenom lagförslaget för att den välfungerande stjärnfamiljen är lika bra som den välfungerande kärnfamiljen, allt annat vore galenskap. Att det är bättre med en bra förälder är bättre än två dåliga är ingen bra grund för att assistera tillblivelsen av en familj bestående av ett barn och en förälder. Men eftersom jag tror att jag är precis så bra att min stjärnfamilj kommer att bli lika bra som en bra kärnfamilj, så hoppas jag att jag i framtiden ska få möjlighet att visa på att Kristdemokraternas slutsats var fel.

Så, är pappan inte viktig för sina barn? Jo. Men jag tror inte att han är viktig utifrån sitt kön. Och jag tror att han, liksom jag, är viktiga utifrån vårt sociala föräldraskap (om det vore det genetiska som avgjorde så tillåts ju redan donatorbehandlingar i Sverige och det skulle i så fall innebära att man borde argumentera för att deras donator kom och levde med familjerna, precis som man vill att våra donatorer ska göra – och jag är tveksam till att de partier som inte vill godkänna donatorbehandlingar för ensamstående har tänkt sig att därför skapa polyfamiljer). Jag tror att föräldrarna är oerhört viktiga för sina barn, och att det spelar en stor roll för barnen att föräldrarna tar ett lika ansvar för deras uppväxt. Barn behöver få uppleva att alla föräldrar är närvarande, och att de verkligen växer upp som världens centrum till dess de är stora nog att uppleva att världen är fantastiskt stor. Att få vara sina föräldrars mittpunkt är viktigt, och vid en skilsmässa är det enormt viktigt att samtliga föräldrar finns kvar och tar en stor roll i barnens liv.

Och jo, jag är medveten om att jag skriver ”samtliga” som att det kunde vara fler än två. För så ser verkligheten också ut. Det finns barn i Sverige som har inte bara en mamma, en pappa, två pappor, två mammor eller en mamma och en pappa. För många barn finns det 3 eller fler föräldrar, föräldrar som barnet inte har laglig rätt att träffa vid en separation. För plötsligt kvarstår i de fallen bara två juridiska föräldrar. Det betyder inte nödvändigtvis att barnen har polyamorösa föräldrar – utan kan vara resultatet av vad man ofta råder mig att göra; att träffa ett trevligt manligt par att ”skaffa” barn med. Vem kan då bestämma att den ena pappan är mindre viktig än den andra om de separerar?

Så, har jag en önskan om att lagstifta bort pappan? Det har sagts ibland. Och nej, absolut inte. När vuxna väljer att bli föräldrar tillsammans, då har de också jämställda roller gentemot det barnet. Det går inte att skilja ut och säga att den eller den är viktigare än den andra. Det är inte för att jag har kapacitet att bli just mamma som gör att jag ska tillåtas behandling, utan för att jag har kapacitet att bli en ensamstående förälder i en familj som kommer att bli lika bra som en välfungerande kärnfamilj. Om jag istället skulle ha blivit gravid med en man, skulle jag inte utifrån lagförslaget ha rätten att utesluta honom ur barnets liv. Och borde inte heller ha den rätten eftersom han har en lika stor del i föräldraskapet som jag.

En del av mina gamla läsare ställer sig säkert frågan om mitt barn kommer att bli ”lagligt” i och med en lagförändring. Och svaret är nej. Men det är inte heller en ”singelfråga”. Frågan om möjligheten att använda överblivna embryon är en fråga om fertilitetsvården i stort, en fråga för såväl heterosexuella par med både kvinnlig och manlig faktor som för homosexuella par med äggproblem utöver att vara en fråga för de ensamstående som inte kan använda sina ägg – och dessutom en fråga för de par som har embryon över i frysen. Det är dessutom i mina ögon en mer komplicerad etisk fråga än den om att låta en redan befintlig lagstiftning omfatta även ensamstående. Därför förutsätter jag att den frågan också kommer att finnas i det som alltmer tydligt kommer att bli vår gemensamma patientorganisation för ofrivilligt barnlösa (med medicinska svårigheter). Jag lämnar med varm hand över den bollen till föreningen Barnlängtan och hoppas som laglig ensamstående förälder mer tydligt kunna delta i samtalet om ofrivilligt barnlösas möjligheter och den orättvisa som idag finns i fertilitetsvården.