Resumé

Jag började blogga redan 2006 – och det är därför en del kommentatorer verkar veta en massa om mig som inte står här. Du är varmt välkommen att följa min fortsatta resa från och med nu, från och med då eller helt enkelt vandra med mig några steg i mitten.

Jag gick med i föreningen Femmis 2006 efter att ha lämnat en lång relation. Jag var 26 år gammal och full av förväntningar. Jag hade gott om tid? Yeah right… 2007 gjorde jag min första donatorinsemination i Danmark (eftersom singlar varken har tillgång till privat eller offentlig vård i Sverige). Den kom att följas av 9 ytterligare inseminationer under 2007-2008. Resultatet? 3 plus som inom några dagar blev negativa.

Moloken och trött pausade jag under ett år 2008-2009, pluggade på folkhögskola (jag har alltid gjort saker lite bakvänt – att som akademiker ramla in på folkhögskola var dock både nyttigt och rätt roligt) och försökte få ordning på framtiden. Jag skulle adoptera. Jag hade köat lika länge som jag försökt få magbarn (ja, något längre faktiskt…). Så jag hade fått klart med obligatorisk föräldrautbildning våren 2009 när det osannolika hände: Vietnam – THE singeladoptionsland – stängdes av den svenska regeringen. Vad göra? Jag tänkte om och gick vidare mot IVF efter att ha gjort ytterligare en insemination. I efterhand var det kanske inte jättesmart, men det kunde jag ju inte veta då…

2010 var mitt IVF-år. Redan vid första stod det klart att något inte var som det skulle därinne. Få ägg och rätt dålig kvalité på mina embryon. Vid andra verkade det ändå som att det kanske kunde gå vägen – ännu ett positivt graviditetstest. Men återigen blev det ett minus och tidigt missfall. Vid tredje hände så det osannolika – mina embryon dog under andra odlingsdagen och jag fick inget tillbaka. Ovanligt, sa kliniken. Kan inte hända igen. Otur. Men det var inte otur. Det hände en gång till 2 månader senare. Och där slutade min resa mot ett genetiskt barn.

Min resa fortsatte till Polen, där par som gjort IVF får välja mellan att förstöra eller ge bort sina frusna embryon när de fått de barn de vill ha. I årsskiftet fick jag ta emot två såna embryon och i januari 2011 fick jag se ett efterlängtat hjärta slå. Graviditeten gick bra, måendet sådär men lyckan var det inget fel på. Jag kärade ned mig totalt i del lille jag fick se vinka på skärmen och glömde alldeles bort allt det där med gener.

Så kom dagen när ett rutinultra blev något helt annat. Den dagen slutade med att jag satt på min innergård och drack vin. Med ett dött foster i magen. Nästa dag startades förlossningen och 17 timmar senare fick jag se den som kunde ha blivit. Han finns nu i en kulle på kyrkogården.

Ett halvår senare gjorde jag ett nytt försök med embryodonation, men blodprovet visade alltför låg halt graviditetshormon för en hållbar graviditet. Blödningen var knappt ens försenad.

I december 2011 gav jag mig av på vad jag hoppas var min sista fertilitetsresa. Dagarna innan julafton uppebarade sig det oerhört välkomna plusset igen. Jag är gravid. Om jag får barn återstår att se. Men förra gången lärde jag mig att det inte finns några säkra veckor att räkna ned till, så just nu är jag faktiskt bara glad över att ha tagit första hindret. Jag är gravid. Jag hoppas att det ska gå bra. Att jag ska få skriva de efterlängtade orden på bloggen:

”H*n är här nu. Nu börjar en ny resa”