Gott

Första utlandssemestern sedan fertilitetsloppet började går mot sitt slut. Första chartern ever. Och ärligt talat är jag såld. Så enkelt allt är. Bara att vara på rätt plats rätt tid (visserligen rätt utmanande för en sån som jag) så fixas allt. Ett hotell fullkomligt inkört på skandinaver, att kunna handla i frid och ro utan att någon försöker sälja på dig saker – bara en sån sak. Barnvakt hos Lollo & Bernie. Maten serverad. Så långt från ungdomens liftarsemestrar i Östeuropa och Baltikum, bussresor till kloster och stadsresor till Paris. Långtifrån sporten i att befinna mig i Warszawa 48 timmar senare om så flygstrejk utbrutit.

Vi har det gott. Och att börja om känns långt borta. Inte bara behandlingar som skulle ta alla ekonomiska resurser; också att ha spädbarn och småbarn igen. Vi har det ju så bra. Även om livet med bebis förstås också skulle bli bra. Men ett annat bra. Det tål att tänkas på

Födelsedag

För 7 år sedan lämnade jag specialförlossningen och åkte hem. Den våren var väldigt lik denna. En vinter som inte släppte taget men när jag klev ut genom dörrarna såg jag plötsligt knoppar i rabatten medan jag väntade på taxin. Jag var så trasig då. Säker på att det här var det närmsta jag skulle komma ett föräldraskap.

Nu är livet ett annat. Trots att jag faktiskt varit ordentligt sjuk sedan hösten 2016 när jag hade roligt ända in i väggen – är jag i min kärna hel och lycklig. Och det har också synts under min rehabilitering. Depression har inte varit någon stor del av min sjukdom (att måla världen grå när en inte klarar allt en brukar är ju rätt friskt, att vara glad då hade ju varit knäppt). Glädje och lycka är olika saker. Och lille A är min lycka precis som lillasyster. Om han aldrig levt hade mitt liv varit ett annat. Vilken lycklig tur att han fanns!

För allra första gången går vi inte till graven idag för att lämna en ny födelsedagslykta. Påsken kom emellan. Knappt någon minns längre att han har funnits. Ingen mer än lillasyster och jag skickar ett grattis åt vårhimlen. Grattis Lillsudden min, jag är så glad att du har funnits.

VAB

Det har varit mycket nu. Annars är bebisen som föddes i slutet av förra resan stor nu. Hon går sin allra sista termin i förskolan nu. Och humöret svajar vilt som hos den värsta tonåring. Hon har alltid varit glittrande glad och blixtrande arg – det hon var som bebis visade sig vara mer personlighet än något annat, men nu är det riktigt svårt att hänga med i svängarna. Hon närmar sig 6 år, det är helt uppenbart. Men hon är fortfarande en mammagris. Det där att vara bara vi två har sina fördelar (livet är verkligen vårt utan hänsyn) och nackdelar (hon vill ogärna resa till mormor utan mig). Men varje morgon när hon tar mig i handen för att gå till spårvagnen kan jag ibland känna en oerhörd tacksamhet. Tänk att jag har ett barn som fortfarande vill hålla mig i handen.

Och VAB med 5-åring har definitivt sina uppsidor. Hon ligger nedbäddad i soffan med en film, jag ligger fortfarande på sängen och dricker morgonkaffe. Just nu kan jag undra om jag är helt galen att tänka mig en ny bebistid. För lika mycket som jag blomstrar i livet med min 5-åring – lika mycket mådde jag dåligt när hon var bebis. Dels var det extra jobbigt med multiallergisk bebis och en traumatiserad mamma med nässelutslag över hela kroppen – men det jag misstänkte redan innan hon föddes var också väldigt sant: Jag är ingen bebisälskare. Jo jag älskade min bebis, men bebistiden hade ingen charm för mig. Det är lite som att svära i kyrkan antar jag, men jag älskar faktiskt att vara förälder. För varje år som går, desto roligare blir det. Jag älskar att gå hand i hand, att lägga pussel vid köksbordet, höra alla funderingar. Jag älskar inte att vara gravid eller första halvåret. Tur att de är så korta sett till ett helt föräldraskap. För de behövs ju liksom. Och den här gången tror jag inte att jag får panik över det – nu har jag ju upplevt det och vet att det går över. Det är ok att inte tycka att det är roligt.

Jag har förresten slutbetalat mitt fertilitetslån under förra året. Totalt spenderade jag ca 350000kr och avslutade resan med ca 180000kr i banklån. Men nu är det slut. Och det firar jag genom att kunna kosta på oss en utlandssemester. Barnets första flygresa (hon lät sig mutas av glass varje dag och Lollo & Bernie 😂), och min egen första charter 😎. Jag är en sån som liftat runt och sett väldigt oturistiga saker… Så nu blir det All Inclusive och utan tvång att ens lämna hotellet. Som sagt – ibland undrar jag hur galet det är att tänka sig syskon nu. Livet med lilla E är ett behagligt liv. Men drömmen finns kvar.

Återvända

Det kändes så självklart att, trots åren som passerat, återvända till den här bloggen. Till den blogg jag började skriva för över ett decennium sedan. Men så tufft det blev! Helt oväntat. Jag började läsa och såg kommentarer från vänner jag glömt. Minnen som tiden slipat mjuka fanns plötsligt tillgängliga som de var i realtid – vassa och skärande. Det var våldsamt. Efter en halvtimma var jag tvungen att sluta. Inte bara för att jag mindes känslorna, utan också en våldsam saknad. Det vackra. Er som jag skrev med alla år. Min by, min flock. Ett par av er har lämnat världen och den sorgen är plötsligt brinnande. De allra flesta har bara försvunnit, tiden har gått som den ska och måste. Jag följer döda länkar, och länkar till avslutade bloggar. Jag saknar min flock. Hur kunde den bara försvinna? Men så måste det förstås vara. Vi var som livbåtar som stötte ihop på öppet hav, och en tid band vi oss samman för att ha större chans att leva medan tiden gick. På ett eller annat sätt har vi fått lämna öppet hav och få ny mark under fötterna. Vi är inte längre lika. Men som jag saknar er här! Jag minns min flock och saknar den. Och nu när jag vet hur det är att minnas – så vet jag bättre att ta det bitvis. Inte läsa allt på en gång. Inte fullkomligt äta upp känslor som inte är mina längre. Jag har fast mark under fötterna. Jag är en i grund och botten lycklig människa.

En ny resa

Jag trodde aldrig när jag började min resa att det faktiskt skulle ta 10 år innan ensamstående kunde få fertilitetsvård. Jag trodde heller aldrig att jag själv skulle behöva varken IVF eller embryodonation (om jag ens vetat om vad ordet innebar). Men väl där hade jag lärt mig att processen i Sverige är långsam och samhället så traditionellt, att jag absolut inte förväntade mig att embryodonation skulle kunna legaliseras inom en överskådlig framtid. Jag bar mitt strå till stacken, tog varje chans att berätta min berättelse om min ovanligt vanliga men oändligt vackra lilla familj – men så sent som i november när jag pratade familjeskapande med Malou hade jag ingen enda liten tanke på att det skulle kunna bli så att jag kunde göra syskonbehandlingar hemma i Göteborg innan jag blev för gammal.

Men så är det. Regeringen föreslår att lagen om genetisk integritet mm ändras bla så attkravet på genetisk koppling till en förälder tas bort och privata kliniker ska kunna utföra IVF med donerade könsceller. De två ändringarna är det som behövs för att jag, som redan har ett barn, ska kunna få göra en syskonresa härhemma. En syskonresa som sedan länge hamnat på paus. Jag såg den faktiskt nästan som avslutad.

Mitt barn föddes 2012. Det var en jobbig förlossning och en jobbig första tid. Inte förrän 2014 såg jag syskon som en möjlighet och ställde mig i kö hos min klinik i Polen. Hösten 2015 var det snart min tur, men inga embryon släpptes i tid. I november 2015 trädde en lag i kraft i Polen som uteslöt ensamstående och lesbiska par som mottagare. Luften gick ur mig, men jag betalade köavgift för adoption och tänkte att jag så småningom ändå skulle kunna få syskon i familjen. Så skulle det nu inte bli. Hösten 2016 flög jag in i väggen aå det tjongade om det. Och med sjukskrivningen försvann möjligheten att godkännas som adoptant. Ärligt talat har jag knappt tänkt på syskon sedan dess, jag har liksom haft fullt upp med att bli frisk och kunna vara en bra förälder fast jag var sjuk. Idag är jag påväg tillbaka och med Danmarks tillåtande av dubbeldonation i årsskiftet väcktes drömmen upp ur dvalan. Och sedan kom då Sveriges planerade lagändringar. De är planerade att börja gälla 1/1 2019. Något som passar mig ganska bra – jag behöver fortfarande tid att bli stabil i mitt tillfrisknande, och att gå ned i vikt så jag klarar att möta kraven.

Så en ny resa har börjat. Men den här gången kan jag leva medan tiden går. Mitt barn fyller 6 år i år, i höst börjar hon skolan. Det är ett fantastiskt liv. Även om jag faktiskt varit väldigt sjuk i utmattningssyndrom och fortfarande är väldigt vinglig på 75% så har jag hela tiden känt att jag är en i grunden lycklig människa. Jag har haft en otrolig tur på min livsresa. Så känns det faktiskt. Som att ett syskon vore en bonus. Men om hen aldrig kommer är livet ändå mycket bra.

Välkommen tillbaka. Jag reser igen. Men förhoppningsvis bara med spårvagn den här gången

Farväl och Välkommen

Vi har firat Lillsudds 2-årsdag och njutit varandra. Och jag har funderat över den plötsliga bloggpausen – oplanerad till och med för mig – och hur det kommer sig att inte alla orden jag tänker vill sin väg genom fingrarna. Och jag tror – som så många andra redan upptäckt – att det beror på att den här platsen varit en plats för längtan och förtvivlan. Det känns som att jag på något vis förstör den med det liv jag lever nu. Ett snabbt växlande liv. Och funderingarna lever kvar, fast andra nu. Om hur man balanserar omvärldens förväntan om total allomfattande lycka, om politik, erkännande av barnen, hur man berättar hennes historia för henne och för omgivningen. Stort och smått… Så jag går vidare, och ni är välkomna med på den resan. Grand opening today! På den här bloggen ska röjas och sedan bestämmas om den ska ligga kvar på nätet tillsammans med andra färdigskrivna bloggar (för det är det den är – färdigskriven, aldrig övergiven). Jag kan tilltalas av tanken, fast den också skrämmer. Tilltalas av att berättelsen om Resan och om Lillsudd – finns kvar och finner nya läsare på ett märkligt spännande vis.

Jag och lilla E vimsar oss vidare till Hon klev ut ur drömväven… – en vanlig mamma med en förhoppningsvis liiite ovanlig mammablogg. Men en sådan blir det. För det är så jag har det nu. Och jag är lycklig… (utom varje morgon klockan 5)