Gott

Första utlandssemestern sedan fertilitetsloppet började går mot sitt slut. Första chartern ever. Och ärligt talat är jag såld. Så enkelt allt är. Bara att vara på rätt plats rätt tid (visserligen rätt utmanande för en sån som jag) så fixas allt. Ett hotell fullkomligt inkört på skandinaver, att kunna handla i frid och ro utan att någon försöker sälja på dig saker – bara en sån sak. Barnvakt hos Lollo & Bernie. Maten serverad. Så långt från ungdomens liftarsemestrar i Östeuropa och Baltikum, bussresor till kloster och stadsresor till Paris. Långtifrån sporten i att befinna mig i Warszawa 48 timmar senare om så flygstrejk utbrutit.

Vi har det gott. Och att börja om känns långt borta. Inte bara behandlingar som skulle ta alla ekonomiska resurser; också att ha spädbarn och småbarn igen. Vi har det ju så bra. Även om livet med bebis förstås också skulle bli bra. Men ett annat bra. Det tål att tänkas på

Födelsedag

För 7 år sedan lämnade jag specialförlossningen och åkte hem. Den våren var väldigt lik denna. En vinter som inte släppte taget men när jag klev ut genom dörrarna såg jag plötsligt knoppar i rabatten medan jag väntade på taxin. Jag var så trasig då. Säker på att det här var det närmsta jag skulle komma ett föräldraskap.

Nu är livet ett annat. Trots att jag faktiskt varit ordentligt sjuk sedan hösten 2016 när jag hade roligt ända in i väggen – är jag i min kärna hel och lycklig. Och det har också synts under min rehabilitering. Depression har inte varit någon stor del av min sjukdom (att måla världen grå när en inte klarar allt en brukar är ju rätt friskt, att vara glad då hade ju varit knäppt). Glädje och lycka är olika saker. Och lille A är min lycka precis som lillasyster. Om han aldrig levt hade mitt liv varit ett annat. Vilken lycklig tur att han fanns!

För allra första gången går vi inte till graven idag för att lämna en ny födelsedagslykta. Påsken kom emellan. Knappt någon minns längre att han har funnits. Ingen mer än lillasyster och jag skickar ett grattis åt vårhimlen. Grattis Lillsudden min, jag är så glad att du har funnits.

VAB

Det har varit mycket nu. Annars är bebisen som föddes i slutet av förra resan stor nu. Hon går sin allra sista termin i förskolan nu. Och humöret svajar vilt som hos den värsta tonåring. Hon har alltid varit glittrande glad och blixtrande arg – det hon var som bebis visade sig vara mer personlighet än något annat, men nu är det riktigt svårt att hänga med i svängarna. Hon närmar sig 6 år, det är helt uppenbart. Men hon är fortfarande en mammagris. Det där att vara bara vi två har sina fördelar (livet är verkligen vårt utan hänsyn) och nackdelar (hon vill ogärna resa till mormor utan mig). Men varje morgon när hon tar mig i handen för att gå till spårvagnen kan jag ibland känna en oerhörd tacksamhet. Tänk att jag har ett barn som fortfarande vill hålla mig i handen.

Och VAB med 5-åring har definitivt sina uppsidor. Hon ligger nedbäddad i soffan med en film, jag ligger fortfarande på sängen och dricker morgonkaffe. Just nu kan jag undra om jag är helt galen att tänka mig en ny bebistid. För lika mycket som jag blomstrar i livet med min 5-åring – lika mycket mådde jag dåligt när hon var bebis. Dels var det extra jobbigt med multiallergisk bebis och en traumatiserad mamma med nässelutslag över hela kroppen – men det jag misstänkte redan innan hon föddes var också väldigt sant: Jag är ingen bebisälskare. Jo jag älskade min bebis, men bebistiden hade ingen charm för mig. Det är lite som att svära i kyrkan antar jag, men jag älskar faktiskt att vara förälder. För varje år som går, desto roligare blir det. Jag älskar att gå hand i hand, att lägga pussel vid köksbordet, höra alla funderingar. Jag älskar inte att vara gravid eller första halvåret. Tur att de är så korta sett till ett helt föräldraskap. För de behövs ju liksom. Och den här gången tror jag inte att jag får panik över det – nu har jag ju upplevt det och vet att det går över. Det är ok att inte tycka att det är roligt.

Jag har förresten slutbetalat mitt fertilitetslån under förra året. Totalt spenderade jag ca 350000kr och avslutade resan med ca 180000kr i banklån. Men nu är det slut. Och det firar jag genom att kunna kosta på oss en utlandssemester. Barnets första flygresa (hon lät sig mutas av glass varje dag och Lollo & Bernie 😂), och min egen första charter 😎. Jag är en sån som liftat runt och sett väldigt oturistiga saker… Så nu blir det All Inclusive och utan tvång att ens lämna hotellet. Som sagt – ibland undrar jag hur galet det är att tänka sig syskon nu. Livet med lilla E är ett behagligt liv. Men drömmen finns kvar.

Återvända

Det kändes så självklart att, trots åren som passerat, återvända till den här bloggen. Till den blogg jag började skriva för över ett decennium sedan. Men så tufft det blev! Helt oväntat. Jag började läsa och såg kommentarer från vänner jag glömt. Minnen som tiden slipat mjuka fanns plötsligt tillgängliga som de var i realtid – vassa och skärande. Det var våldsamt. Efter en halvtimma var jag tvungen att sluta. Inte bara för att jag mindes känslorna, utan också en våldsam saknad. Det vackra. Er som jag skrev med alla år. Min by, min flock. Ett par av er har lämnat världen och den sorgen är plötsligt brinnande. De allra flesta har bara försvunnit, tiden har gått som den ska och måste. Jag följer döda länkar, och länkar till avslutade bloggar. Jag saknar min flock. Hur kunde den bara försvinna? Men så måste det förstås vara. Vi var som livbåtar som stötte ihop på öppet hav, och en tid band vi oss samman för att ha större chans att leva medan tiden gick. På ett eller annat sätt har vi fått lämna öppet hav och få ny mark under fötterna. Vi är inte längre lika. Men som jag saknar er här! Jag minns min flock och saknar den. Och nu när jag vet hur det är att minnas – så vet jag bättre att ta det bitvis. Inte läsa allt på en gång. Inte fullkomligt äta upp känslor som inte är mina längre. Jag har fast mark under fötterna. Jag är en i grund och botten lycklig människa.

En ny resa

Jag trodde aldrig när jag började min resa att det faktiskt skulle ta 10 år innan ensamstående kunde få fertilitetsvård. Jag trodde heller aldrig att jag själv skulle behöva varken IVF eller embryodonation (om jag ens vetat om vad ordet innebar). Men väl där hade jag lärt mig att processen i Sverige är långsam och samhället så traditionellt, att jag absolut inte förväntade mig att embryodonation skulle kunna legaliseras inom en överskådlig framtid. Jag bar mitt strå till stacken, tog varje chans att berätta min berättelse om min ovanligt vanliga men oändligt vackra lilla familj – men så sent som i november när jag pratade familjeskapande med Malou hade jag ingen enda liten tanke på att det skulle kunna bli så att jag kunde göra syskonbehandlingar hemma i Göteborg innan jag blev för gammal.

Men så är det. Regeringen föreslår att lagen om genetisk integritet mm ändras bla så attkravet på genetisk koppling till en förälder tas bort och privata kliniker ska kunna utföra IVF med donerade könsceller. De två ändringarna är det som behövs för att jag, som redan har ett barn, ska kunna få göra en syskonresa härhemma. En syskonresa som sedan länge hamnat på paus. Jag såg den faktiskt nästan som avslutad.

Mitt barn föddes 2012. Det var en jobbig förlossning och en jobbig första tid. Inte förrän 2014 såg jag syskon som en möjlighet och ställde mig i kö hos min klinik i Polen. Hösten 2015 var det snart min tur, men inga embryon släpptes i tid. I november 2015 trädde en lag i kraft i Polen som uteslöt ensamstående och lesbiska par som mottagare. Luften gick ur mig, men jag betalade köavgift för adoption och tänkte att jag så småningom ändå skulle kunna få syskon i familjen. Så skulle det nu inte bli. Hösten 2016 flög jag in i väggen aå det tjongade om det. Och med sjukskrivningen försvann möjligheten att godkännas som adoptant. Ärligt talat har jag knappt tänkt på syskon sedan dess, jag har liksom haft fullt upp med att bli frisk och kunna vara en bra förälder fast jag var sjuk. Idag är jag påväg tillbaka och med Danmarks tillåtande av dubbeldonation i årsskiftet väcktes drömmen upp ur dvalan. Och sedan kom då Sveriges planerade lagändringar. De är planerade att börja gälla 1/1 2019. Något som passar mig ganska bra – jag behöver fortfarande tid att bli stabil i mitt tillfrisknande, och att gå ned i vikt så jag klarar att möta kraven.

Så en ny resa har börjat. Men den här gången kan jag leva medan tiden går. Mitt barn fyller 6 år i år, i höst börjar hon skolan. Det är ett fantastiskt liv. Även om jag faktiskt varit väldigt sjuk i utmattningssyndrom och fortfarande är väldigt vinglig på 75% så har jag hela tiden känt att jag är en i grunden lycklig människa. Jag har haft en otrolig tur på min livsresa. Så känns det faktiskt. Som att ett syskon vore en bonus. Men om hen aldrig kommer är livet ändå mycket bra.

Välkommen tillbaka. Jag reser igen. Men förhoppningsvis bara med spårvagn den här gången

Farväl och Välkommen

Vi har firat Lillsudds 2-årsdag och njutit varandra. Och jag har funderat över den plötsliga bloggpausen – oplanerad till och med för mig – och hur det kommer sig att inte alla orden jag tänker vill sin väg genom fingrarna. Och jag tror – som så många andra redan upptäckt – att det beror på att den här platsen varit en plats för längtan och förtvivlan. Det känns som att jag på något vis förstör den med det liv jag lever nu. Ett snabbt växlande liv. Och funderingarna lever kvar, fast andra nu. Om hur man balanserar omvärldens förväntan om total allomfattande lycka, om politik, erkännande av barnen, hur man berättar hennes historia för henne och för omgivningen. Stort och smått… Så jag går vidare, och ni är välkomna med på den resan. Grand opening today! På den här bloggen ska röjas och sedan bestämmas om den ska ligga kvar på nätet tillsammans med andra färdigskrivna bloggar (för det är det den är – färdigskriven, aldrig övergiven). Jag kan tilltalas av tanken, fast den också skrämmer. Tilltalas av att berättelsen om Resan och om Lillsudd – finns kvar och finner nya läsare på ett märkligt spännande vis.

Jag och lilla E vimsar oss vidare till Hon klev ut ur drömväven… – en vanlig mamma med en förhoppningsvis liiite ovanlig mammablogg. Men en sådan blir det. För det är så jag har det nu. Och jag är lycklig… (utom varje morgon klockan 5)

Smer tar ställning FÖR embryodonation

Jag tog helt oväntat bloggpaus. Inte för att vi har det dåligt, utan tvärtom… dagarna går i en rasande fart och bortsett eländig tandsprickning har vi det bra. Jättebra faktiskt. Hon har ett sjujäkla temperament och världen vackraste skratt. Hon har inte läst boken om hur barn utvecklas utan sköter det på sitt eget lilla vis. Och livet är… bra. Sådär bra som jag inte trodde det skulle bli. För mig. Jag som blev kvar, efterlämnad och kvarglömd både som partner och mamma. Jag har allt jag kunnat önska mig.

Och idag kom Statens medicinetiska råd (SMER) med sin rapport Assisterad befruktning – etiska aspekter där jag bortsett från att jag givetvis får frågetecken över en del, helt enkelt ägnar dagen åt att GLÄDJAS åt framförallt ställningstagandet för embryodonation (och även angående altruistiskt surrogatmödraskap/värdmödraskap). Det kom oväntat fort i någon mening, så många år som det kändes som Sisyfos med stenen i en så jämförelsevis lätt fråga som spermadonation för ensamstående… Men just idag är jag faktiskt lite stolt över att jag ställde upp i Barn till varje pris? och i någon mening hjälpte till att putta stenjäveln en bit av sträckan. För nu är den banne mig över krönet och rullar vidare på egen hand. Tids nog blir även min lilla E legitim och barn som hon kan få bli till härhemma.

Att älska sitt barn från första stund

Det här är litegrann en fortsättning på inlägget om tacksamhet, en reaktion på en kommentar som senare dök upp hos Anna:

Jag måste bara fråga om du älskar din son än? Jag älskar min son mer än nåt annat i hela världen och gjorde det från dag 1. Har svårt att förstå hur man inte kan älska sitt barn. Det är det finaste man kan få. Jag känner mig som en bra mamma som älskar mitt barn.

/Anna

Anna och andra läsare påpekade tydligt att just det hade hon faktiskt aldrig skrivit, utan bara att den där fantastiska lyckan inte infunnit sig än. Jag grubblade mycket på det där, och på det självklara sättet att säga att hon känner sig som en bra mamma som älskar sitt barn – det provocerade mig något alldeles oerhört även innan kommentatorn går in och fortsätter:

Jag menade inte att vara elak i min kommentar men jag tycker bara det är konstigt att man inte har några känslor alls för sitt barn. För mig är det i allafall det.
Det finns säkert dem tar åt sig av det. Dem som verkligen kämpar för att få barn.
Och skriver man ett sånt inlägg får man räkna med kommentarer.
Känner man som man gör kanske man ska gå och prata med nån. Ett barn förtjänar kärlek.
Men jag hoppas att du snart kommer få dem rätta känslorna för ditt barn.

/Anna

Anna som har bloggen har aldrig skrivit att hon inte älskar sin son, men jag funderar ändå vidare. De som verkligen kämpar för att få barn reagerar illa om man som nybliven förälder erkänner att man inte känner himlastormande och omedelbar kärlek till barnet. Erkänn inte sånt! Och frågan är om jag verkligen kämpat om jag inte känner den omedelbara kärleken, eller?

Men, som sagt, Anna som har bloggen har aldrig sagt att hon inte älskar sin son. Det följande är det jag som säger. För jag kände inte kärlek för Eliana från första stund. Men jag ville ha henne, jag valde att älska henne, valde att vara med henne och valde ansvaret för henne. Känslor är förrädiska och flyktiga, om jag byggde en relation på den basen endast skulle det vara rätt ostabilt, och jag vill lära min dotter stabila relationer som håller för känslosvall.

Har du någon gång flyttat ihop med en främling? Det har jag. Min inneboende D kom till Sverige i augusti 2010. Jag hämtade henne på flygbussen och sedan bodde hon här. Jag tyckte ingenting om D. Vi hade det lugnt och fridfullt några veckor och sedan började arbetet med att foga samman våra vanor och liv. När hon flyttade ut i januari 2012 kände jag henne väl och ser henne som en nära vän. Men jag kände inte kärlek för henne när hon flyttade in. Jag ville att hon skulle ha det bra, men det var ingen omedelbar kärlek.

På samma sätt var det med lilla E. Jag kom omtumlad hem med en ny liten människa som jag ska tillbringa de närmsta 20 åren i samma hem som. Men jag kände inte lilla E. Hon kände inte heller lilla E, så på det sättet skiljer sig förstås hon från min inneboende. Hon var totalt beroende av mig och jag var helt inställd på att ge henne all omsorg hon kunde behöva. Det bekymrade mig aldrig att jag inte kände någon omedelbar kärlek, att jag var omtumlad och förvirrad. Jag är glad att jag aldrig mött någon som kommentator-Anna. För jag var så skör att jag hade gått i bitar om man sagt åt mig att en bra mamma älskar sitt barn direkt. Runt mig fanns istället kloka människor som tyckte att vad jag än kände var helt okej. Ja, de hade förstås stoppat om jag velat lämna henne, men det var inte på det sättet någonsin. Jag visste att jag ville leva med henne och ville lära känna henne, ville visa henne en fantastisk värld och ville få bli en del av hennes. Men mina känslor för henne växte fram. Kanske fördröjdes det lite av skrikandet, men även då växte en strävsam kärlek fram. Alla nätter när jag tillsammans med barnet uthärdade knip efter knip. Det var en sorts kärlek innan jag plötsligt när hon var 2 månader gammal upptäckte en bubblande sprittande förälskelse, men ofta lite svår att få syn på. Och nu växer den lika intensivt som hon.

Jag tror inte man behöver älska sina barn direkt (oavsett de är fådda eller födda) för att vara ”normal”, jag tvivlar till och med på att det vanligaste är att omedelbart älska det lilla barnet. Omsorg och ansvar räcker långt, men det är tabu att faktiskt säga det. Jag valde kärlek, jag valde att ge kärleken utrymme att födas och växa i min relation till henne. Att jag valde det, säger mer om mig som människa och mamma än de känslor jag har utan att tänka på det. Mina val definierar vad jag vill och var jag är på väg. Om jag fortfarande haft svårt att känna kärlek för henne, hade det varit dags att ”prata med någon” men den där första tidens neutrala känslor berodde inte på att jag behövt kämpa så infernaliskt för att få henne – det beror på att jag var en helt vanlig människa vars liv ställdes på ända. En del av oss har lätt att bli handlöst förälskade vid första mötet, jag fungerar inte så i mina kärleksrelationer heller. Det tar tid och sedan står jag plötsligt en dag och inser att jag verkligen älskar. Det gör inte min kärlek sämre. Varken till en partner eller till mitt barn.

Det finns en aspekt där det kanske spelar roll vad jag varit med om – min anknytning till Eliana i magen var inte så stark. Jag var rädd om henne, rädd för att hon skulle dö och fantastiskt nojjig, men jag upplevde det väldigt overkligt att hon skulle komma. Så var det inte riktigt med Lillsudd, så något har förändrats i mig. Det är något jag kanske delar med andra som fått sena missfall, behövt avbryta graviditeten eller förlorat barnen innan de fick öppna sina ögon. Detta att det var svårt att tro att det här barnet faktiskt skulle kunna födas och leva skapade kanske en ytterligare overklighetskänsla till dess hon var här. Men jag tror att långt många fler än de som haft min historia delar den upplevelsen och det behöver inte vara något konstigt alls.

Behöver jag prata med någon för att jag inte slogs av omedelbar ofattbar kärlek? Nej. Jag hade inga svårigheter att faktiskt knyta an till henne när hon var här, jag var aldrig rädd att jag inte skulle älska henne – det fick ta sin tid att lära känna varandra först. Ett barn förtjänar att älskas, men för den kärleken är det inte avgörande att du gör det under barnets första veckor i livet. Kärleken är för alltid. Att döma och oroa är bara dumheter – för de flesta av oss är friska och kommer att landa så småningom. Det här är något som inte alls handlar om vår bakgrund eller att vara utsatt eller svag, i föräldraskapets inledning är vi alla jämlikar.

Däremot behöver jag prata med någon, inte för att det tog 4 veckor innan jag själv kunde se att jag älskade henne, inte för att jag inte var lycklig förrän hon var 8 veckor gammal, inte för att jag skrattar mer tillsammans med henne nu – utan för att jag har svårt att landa i att kampen är över, striden slut och jag kan slappna av. Jag är frisk i min relation till henne nu, och vill få fortsätta ha en frisk relation till henne – och därför vill jag få ”prata med någon”. Men det hade varit helt verkningslöst att prata med någon  när lilla E var några veckor gammal, då pågick en helt frisk process till att foga samman mitt liv med hennes till ett vi. Nu är vi ett vi, och då kan jag ta hand om det som kommer därnäst bland behoven.

Goda nyheter

Planeten fortsatte att vrida sig runt sin egen axel som vanligt med resultat att solen gick upp överallt på jorden.

Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade.

Jorden välsignades med 340000 helt nya ljuvliga människobarn.

Intelligenta kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på planeten.

Miljoner människor avstod från att göra något elakt.

Hundratusentals verkligt bra idéer kläcktes.

Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet och vägrade att ge upp.

(författare okänd)

Ibland behöver jag påminna mig om att bra saker sker, andra dagar kommer det naturligt. Skrattet kommer ofta automatiskt med barnet numera, eftersom det inte alltid gjort det blir skillnaden väldigt tydligt. Vi skrattar mycket. Även om vardagen förstås innehåller också mer arbetsamma moment. Men med tanke på hur många inlägg som ligger i huvudet och väntar på mig anar jag att vi har det bättre, men idag vill jag bara berätta fina saker. För världen har fortsatt snurra och människor har skrattat och älskat varandra också idag.

Internet gör att människor slutar möta varandra öga mot öga, eller? Ja, kanske… Men internet innebär också att miljontals ensamma människor inte behöver vara så ensamma även när de inte kan eller vågar gå ut. Internet gör det möjligt för människor som har ett visst specifikt problem som man inte automatiskt delar med någon vän i umgängeskretsen att finna varandra. Det kan vara svår sjukdom men också ofrivillig barnlöshet eller att vilja få barn som ensamstående. Ja, de flesta av er vet förstås det – vi har ju mötts här. Och jag har fått läsare jag kallar vänner idag, jag har fått närvara på bröllop där jag inte känt de tu om jag inte varit med i (den internetbaserade) föreningen Femmis, jag har fått paket från människor som en gång var främlingar men inte längre är det. Och nu kommer en internetvän bli del av vår familj.

Eliana ska döpas första söndagen i februari. Det är en stor händelse som troende, men kanske inte alltid den typen av släktkalas det kan vara i andra familjer. Dessutom är jag ovan eftersom jag kommer från en frikyrkofamilj och därför är döpt som 16-åring (i Vänern med full nedsänkning dessutom). Vi har inte praktiserat barndop. Men jag har bytt församling – och gått med i EFS och Svenska kyrkan ”på bekännelse”. Så jag har ganska begränsad erfarenhet av barndop, fester och faddrar/gudföräldrar… Men jag vill ju få ge Eliana det finaste jag har fått – dopet till Kristus. Hon kommer att döpas i söndagsgudstjänsten och festen blir helt enkelt att vi bjuder på tårta till kyrkkaffet (så på sätt och vis får hon förstås väldigt många gäster på sitt dop).

En fadder/gudförälders uppgift var i ursprunget att kunna ta hand om barnet om föräldrarna dog vilket i urkyrkan inte precis var sällsynt – det var farligt att vara kristen. Gudföräldrarna såg till att barnet fick höra om sina föräldrars tro och uppfostrades så som föräldrarna hade önskat. Dessutom ansågs modern som oren i 40 dagar efter förlossningen, men barnet skulle döpas inom 8 dagar – därför var gudmodern den som barn fram barnet till dopet. En skärva av detta finns kvar idag, när faddern/gudföräldern förväntas vara med i barnets ”andliga fostran” och vara barnets förebedjare och ofta bär barnet till dopet. När jag nu råkar vara just troende skulle det förstås bli väldigt märkligt att välja en ickebedjande förebedjare till min dotter bara för att det råkar vara nära nära vänner. Och då jag inte tänkt ha någon stor baluns kring själva dopet tänkte jag helt enkelt hoppa över faddrar. Innan jag insåg att jag hoppat i min egen galna tunna och tänkt att faddern måste bo nära så att han eller hon kan vara med. En fadder/gudförälder är ju något annat, någon för livet – och om man inte kan vara med är det synd men inte avgörande (precis som bröllopet inte är avgörande för hur äktenskapet blir, även om parterna förstås måste delta vid den ceremonin ;-))

Så väver internet och barnlösheten vackra livsvävar åt oss. Jag mötte henne här, och genom tiden har hon bett för mig och sedan för Aleksas och Eliana redan innan de kom ut i världen. Och jag ville så gärna att hon fick en samtalspartner och förbedjare som inte bara känner Gud utan också känner barnlösheten och så småningom kan hjälpa henne att, om hon vill, foga samman hur hon blev till med tron. Som den internetmänniska jag är skickades så frågan på Facebook av alla ställen (kanske kan du se lite blidare på detta forum nu? ;-)) och hon sa ja! Cecilia kommer att bli Elianas gudmor. En bättre gudmor och en bättre samtalspartner att prata både Gud och olika sätt att bli familj på med kan hon förstås inte få. Cecilia som nu har en dotter som blev till genom IVF, en son född i Kenya och en guddotter med (förmodat) polska gener född av en svensk mamma. Jag är väldigt glad att välkomna hela din familj in i min lilla familj.