Livstecken

Mina livstecken är sällsynta, och det är många många gånger jag tänkt att jag ska skriva men… så vill orden inte ut genom fingrarna (som för varje gång jag tror att det inte kan bli värre hittar på någon ny variant av värre) eller också sover jag. Jag sover massor. Vilket väl på något vis är bra. Jag önskar att man kunde bunkra sömn men så fungerar det visst inte… Det låter som ett trist liv, men på det stora hela mår jag bra. Har inte alltför ont, även om också mer vanliga graviditetskrämpor börjar bli påtagliga. Höfter som efter några timmar ger sig tillkänna, tyngd i kroppen. Men jag har det bra. Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid att saker tar mer tid än de brukar, att jag inte kan planera så mycket under en dag och att dagen efter en ”utflyktsdag” med tvätt eller handling helt enkelt inte kan ha några planer alls. Jag blir så trött. Både i händer och kropp. Tacksam för att försäkringskassan redan godkänt första perioden av sjukskrivning, får väl se hur det blir med den nya för läkarintyget såg minst sagt märkligt ut. Har fått en ”akuttid” till handkirurgen 14 augusti (haha) och ska diskutera igångsättning med läkare på MVC nästa vecka. I så fall när Pumpan är färdig 38+0. Avsikten är att avlasta händerna och se om de i alla fall blir liiite bättre när h*n är ute. På ett vis har jag ändå tur, jag har inte tappat så mycket i ren styrka i händer och handleder – det stora bortfallet är finmotoriskt. Och jo, det är lite tur – för det gör att jag har en teoretisk möjlighet att klara av att bära henom på ett säkert vis. Men helt säkert att jag klarar att vara huvudvårdare är det förstås inte. För ensamstående har det varit ett aber tidigare, ett fantastiskt hålrum. För för små barn kan den som är föräldraledig inte överlämna dagar annat än till den andre vårdnadshavaren, och denne kan i sin tur överlåta tillfällig föräldrapenning till någon annan. Finns ingen annan vårdnadshavare som kan överlåta sina dagar var det helt enkelt hemtjänst eller socialtjänst som gällde. Numera finns utvidgad tillfällig föräldrapenning, vilket gör att så snart jag registreras som ensam vårdnadshavare kan vi – medelst lite krångel – låta mormor vara hemma med ersättning även efter de första två veckorna. Inte så jag ville ha det naturligtvis, men jag drog en suck av lättnad när jag insåg att det var möjligt i alla fall. Men jag hoppas på en lite bättring efter förlossningen så att behovet av stöd kan inskränkas till till exempel bad och liknande.

Jag gjorde tillväxtultraljud för 1,5 vecka sedan och hade mardrömmar innan. Drömde att Pumpan var jätteliten och att den nya metoden var att låta bebisen stanna inne till den var normalstor (för ibland händer det att ”de tar lite mer tid på sig att växa, 9 månader är en ungefärlig tidsangivelse”) och för Pumpans del var det bäst att stanna inne till november. Läkaren lovade att november inte kom på fråga, utan att hen var alldeles lagom för ankomst augusti/september som planerat. Jag gillar min väldigt vanliga bebis. Helt klart. Efter så mycket onormalitet på vägen mot barn känns det betryggande att själva graviditeten (om än inte komplikationerna – som ju bara hamnat på mig) är så fruktansvärt normal. Den här gången var Pumpan okej med att vi tittade om vi kunde se könet. Det är *förmodligen* en flicka. Jag är på något vis förvånad… mer förvånad än jag trodde jag skulle vara, jag har inte upptäckt att jag ens trodde det var en pojke. Men om jag någon gång trodde att jag var könsfixerad fick jag ta mig ur det. Varken spår av besvikelse eller glädje – bara lycka över normalstor bebis. Och jag är förmodligen den enda som lite förvirrat försöker ta itu med flicknamn, för pojknamnet hade jag… Men ännu är jag inte helt säker på vem som finns därinne, förstås.

Jag börjar skapa en relation till barnet, det ganska lugna barnet, därinne. Och istället för att vänta på att se ”om det går bra” börjar jag skifta till att vänta på att se vem det är. Det får gärna gå lite snabbare nu. Jag vill träffa henom (jag är som sagt inte säker ännu). Låta det andra livet börja. Fast det finns fortfarande saker att fixa. Saker som jag inte hunnit än. Dessutom är jag ju ofantligt lyckligt lottad och har fått ärva oerhörda mängder kläder och saker som tvättas och sorteras och förpackas. Och det går långsamt. Om inte annat därför att jag blir sittande med små saker i händerna rätt ofta. Och för att jag måste vänta till någon annan kan hjälpa till med en del saker som jag inte riktigt kan själv… Köpa lådor, sätta upp hyllor… idag kommer mamma med en flyttkartong för kläder för nästa år. Jag tror det var de kläderna som första gången fick mig att svindla lite. Ett par gummistövlar i stl 20. Plötsligt slog det mig, det ni alla vetat förstås, att jag ska få behålla Pumpan om allt går väl såhär på upploppet. En dag ska Pumpan ha på sig de där gummistövlarna och springa före mot förskolan. En hel livstid ska jag vara mamma till det här barnet. Med gummistövlar och skolväskor och studentmössor och förälskelser (och förmodligen trotsåldrar, oro och insmygande tonåringar i natten). Det tog förbaskat lång tid att komma hit. Men såhär långt verkar det faktiskt som att det där livet jag längtade, den där längtan som aldrig bara var efter en liten bebis som så många velat reducera längtan till, finns inom räckhåll. Barnet rör sig därinne nu – efter en mugg kaffe – och skvallrar om det där livet som verkade så ouppnåeligt. Och nu kan bli mitt. I det stora hela, vad gör då sovande, värkande händer och en tung, trött kropp? Jag anar att jag kommer att glömma det. Och vardagen tar över. Inte alltid med stormande lycka – men alltid mer av det liv jag ville.

Gravidfotografering

Man ska tydligen ta gravidbilder. Jag har också fått lära mig att det är bra för att kunna visa barnet sedan. En god tanke… om det inte vore så att den här (o)ömma modern har svårt att ta det hela helt seriöst. Men jag lånade Matilda för en liten bildserie. Man ska ju titta på magen sådär kärleksfullt. Man kan också börja skratta och istället börja demonstrera bebiskillande och hur man får igång sparkar både från sidan och uppifrån. Alltmedan fotografen dokumenterar 😉 Jag kanske bara ska visa Pumpan bild 1 och 6?

Gravidfotografering

Slutdiskuterat med Telenor

För att fira att jag hade internet igen (DET var inte Telenors fel, bara jag som glömt beställa nytt bredband i tid) skickade jag mina synpunkter till Telenors kundtjänst i förrgår:

Hej,

Jag är kund hos er sedan flera år, och har haft ett antal abonnemang och perioder med kontantkort däremellan. Överlag har det fungerat väl, men tyvärr är min erfarenhet av byte mellan olika abonnemang/kontantkort allt annat än positiv. Eftersom jag inte bytt på ett antal år förvånar det min att det tyvärr varit liknande och mer omfattande problem denna gång.

Jag sa upp mitt abonnemang hos er för drygt 3 månader sedan och SIM-kortet skulle omvandlas till kontantkort 2012-06-20. På eftermiddagen upphörde min telefon att fungera och jag gjorde då ett försök att logga in på mina sidor i tron att det berodde på att jag behövde ladda kontantkortet. Tyvärr hade ni någon form av körning av systemen just då så jag kunde inte kontrollera vad som blivit fel, men jag hade vid det laget insett att jag helt saknade mottagning. Jag chattade med er kundtjänst och fick svaret att något gått fel med överföringen men att så länge systemkörningen pågick kunde inget göras – jag ombads kontakta kundtjänst igen dagen efter. När jag gjorde det fick jag veta att något såg konstigt ut och att det kanske berodde på att jag tidigare haft skyddat nummer och att jag måste ringa kundtjänst. Eftersom jag inte längre hade någon telefon att ringa ifrån var det inte möjligt och jag blev istället tvungen att söka upp fysisk butik under dagen. Väl där konstaterades samma ”märklighet” men detta skulle kunna lösas. Jag ombads gå ”en sväng på stan” under tiden och sedan återkomma och fylla på kontantkortet. Därefter verkade allt fungera, inklusive internet.

2012-06-29 noterar jag att jag inte längre har internet i mobiltelefonen och efter att ha konstaterat att er telefonkö var något längre än jag hade tid att ta hand om just då kollar jag på Mina sidor om det möjligen kan finnas en förklaring där. Jag upptäcker att numret inte kan kopplas till min profil då sidan anger att numret inte är aktivt inom Telenor. Jag ringer alltså kundservice igen 2012-06-30. Då får jag veta att det inte ser ut som att överföringen från abonnemang till kontantkort gjorts klar, men att sidan är låst och att ingenting kan göras förrän teknisk support finns på plats igen på måndagen. Jag ombeds ringa igen då vilket jag gör. Liksom tidigare syns samma sak fortfarande i kundservice och då läggs ett ärende upp till teknisk support. Jag får veta att de kommer att hantera ärendet snart, vilket när jag försöker fråga ta reda på vad det är innebär förhoppningsvis under denna vecka. När de börjar ta sig an problemet kommer mitt SIM att stängas helt igen, de kommer inte att höra av sig innan de gör det och jag kunde inte få svar på under hur lång tid detta kommer att pågå.

Idag är det 2012-07-03 och det har alltså gått 13 dagar sedan mitt nummer skulle ha överförts från abonnemang till kontantkort. Fortfarande har jag inte fullt fungerande tjänst och jag väntar just nu på den smått enerverande situationen att min telefon ska sluta fungera, oklart när och för hur länge – något som gör det svårt att planera de enklaste vardagssaker eftersom jag inte kan vara säker på att kunna bli nådd. Innan hela situationen är löst har jag givetvis inte ens möjligheten att portera numret till en annan operatör för att kunna säkerställa att jag går att nå på den telefon jag uppgivit för samtliga kontakter.

Utifrån den nuvarande situationen har jag en del synpunkter på hur ni som operatör hanterat att ni inte kunnat ge mig den tjänst vi avtalat. Saker kan gå fel (även om det är oroväckande att det hänt just mig tidigare att överföringar inte fungerat) och det går i princip inte att undvika. Men det som särskiljer bra företag från dåliga (för jag är ledsen att säga det – men just nu förefaller ni som just dåliga) är hur man hanterar de problem som uppstår:

1. Jag har under de senaste 13 dagarna varit i kontakt med 6 personer hos er – alla har varit tillmötesgående och trevliga om än något begränsade i vad de kunnat göra för mig. Men endast en av dessa har kommit på att i tydliga ordalag be om ursäkt för de problem ni orsakat.

2. Ni har genomgående gett mig ansvaret för kontakten. Det hade varit klädsamt när större fel inträffat att ni tog ansvaret för vidare kontakter och istället för att hänvisa mig för att för femte och sjätte gången höra av mig vid en annan tidpunkt själva ta ansvaret för att kontakta mig.

3. Ni har inte gjort några försök att minimera skadan för mig. Inträffar situationen att ni inte under dagen kan lösa ett problem hade jag som kund givetvis tyckt att det var besvärligt att tillfälligt byta nummer men jag hade uppskattat om ni till exempel gett mig ett annat kontantkort (förladdat!) så att jag kunnat utnyttja tjänsten och vara säker på att åtminstone ha telefon och internet löpande under den tid ni åtgärdar ett problem. Som situationen varit har er personal endast upprepat att om jag har ett annat kontantkort är det ju bra för mig. Jag köper inte en tjänst av er för att vara tvungen att köpa den av er ytterligare en gång.

4. Ge tidsramar. Det är inte okej att sätta en kund i situationen att den vet att telefonin ska brytas någon gång vid ej angiven tidpunkt under en vecka. Om det måste ske hade det förslagsvis varit ett bra förslag att teknisk support ringde upp telefonen det gällde innan och åtminstone berättade att man skulle koppla bort telefonen och när den beräknades kunna fungera igen. Det är trots allt relativt vanligt att man endast har mobiltelefon (och ännu hellre nu under semestertider) och det kräver långtifrån så speciella situationer som min (jag är ensamboende gravid i tredje trimestern och kan bara tala om för barnet mycket strängt att det inte får drömma om att bestämma sig för att födas när jag inte har telefon) för att det ska vara påfrestande att vänta på att kopplas bort och in igen.

Med vänlig hälsning Elida osv

Jag hörde inget av dem men imorse hade internet återställts. Tyvärr hade också saldot på kortet återställts. Det var helt enkelt att ringa till kundservice. Igen. Efter att ha fått hålla en stund meddelar kvinnan att jag ska kompenseras för problemen men att min prisplan inte kan återställas eftersom man ändrat prisplanerna. Hon har därför lagt in 200kr på mitt kort. Jag påpekar att det fanns ytterligare drygt 80kr på kortet och att det därför låter som en dålig ”kompensation”. Hon ska sätta in ytterligare 80kr. Och jag får väl vara nöjd med det (fast jag känner mig inte direkt kompenserad för att de sabbat tjänsten i över 2 veckor, bara som att jag fått tillbaka mina egna pengar). Därefter kommer svar på mitt klagomail:

Hej Elida!

Tack för ditt e-mail!

Jag beklagar att du inte fått rätt hjälp med ditt ärende direkt. Men jag ser att du varit i kontakt med oss idag och vi har laddat på ditt kontantkort.

Om du har några andra frågor är du alltid välkommen att höra av dig till oss på Kundservice. Du finner våra kontaktuppgifter på http://www.telenor.se/privat/kundservice/kontakta-oss/index.html Vi har öppet dygnet runt, året om.

Med vänlig hälsning

XX

Telenor Sverige AB

Kundservice

Om det varit det mitt mail gällt hade det förstås varit bra. Men att de skulle lösa mitt problem ansåg jag givet, mitt mail gällde hur företaget löste problemen. Det adresserades inte. Och att jag skulle vara nöjd med att 2 veckor senare få möjlighet ladda mitt kontantkort känns inte rimligt. BE OM URSÄKT. Inte bara för att ni inte direkt löste problemet utan för att problemen uppstod, blev fler och lämnades till mig att lösa.Så jag skickade ett kortare svar:

Hej,

jag är givetvis tacksam över att äntligen ha löst problemen.

Däremot berodde dagens kontakt med kundservice på att ni nu visserligen återupprättat tjänsten men i samband men i samband med detta tagit bort de pengar jag laddade kortet med 2012-06-21. Det ni idag gjort är att beklaga att jag inte kan få den valda prisplan jag valt och gett mig de pengar jag redan betalt. Ironiskt nog ansåg ni att detta var att kompensera mig för de problem som uppstått. Jag fick dessutom själv påpeka att jag ville ha tillbaka _hela_ summan som fanns på kortet innan ni lyckades radera denna och inte tyckte att en del av summan var tillräckligt. Det är givetvis i sin ordning att ni inte anser att problemen varit tillräckligt stora för att behöva kompenseras men det vore bra att lära personalen vad som är vad. Att återställa pengar ni själva lyckats dribbla bort är inte en kompensation för problem utan enbart en återbetalning av erlagt belopp.

Jag konstaterar att situationen nu är löst och att jag nu har möjlighet att välja att portera numret till annan operatör om jag så önskar. Det tackar jag för.

Med vänlig hälsning

Elida

Därmed antar jag att vi kommit till slutet av ett långdraget ärende. Jag drar efter nästan 15 år med operatören konstatera att tjänsten normalt fungerar mycket bra. Tyvärr fungerar de väldigt dåligt när problem uppstår. Jag har verkligen försökt att vara trevlig och ickehysterisk i mina kontakter med företaget (det tjurigaste jag gör är att publicera på min blogg – och ja, det är medvetet skittjurigt att offentliggöra galenskapen – lite hämndlysten får man väl vara??), men det har inte varit en fungerande strategi. Någonstans nådde de ändå en fantastiskt absurd gräns när de försökte kompensera mig för problemen genom att återbetala en del av de pengar jag redan betalt. Jag tror att det blir att göra slut när jag ringt upp de surt återtagna pengarna. Jag har kanske inte några högre förhoppningar om att andra operatörer rent tekniskt är bättre. Men det finns kanske gränser för tålamodet i alla relationer innan man faktiskt lika gärna kan pröva något nytt.

Röster av ofrivilligt barnlösa

Jag har kommit mig för att titta på Liv, Lust och Längtan som gick på SVT nyligen och som vänligt nog ligger kvar även för sena fertilitetsutmanade som haft lite internetstrul och graviditetsstrul. Och trots att jag nu närmar mig det förlovade landet Vanlig (till skillnad från Narnia) och jag inte alls gjort min resa i förhållande och novellfilmen ändå rörde mycket i detta område – fanns det en igenkänning. Barnet som får dockan som är hennes bebis sänder flashbacks till min egen barndom. Hur jag och närmaste grannbarnet pillade ut alla vita kiselstenar ur grusgången och kastade den välkända ramsan: ”Hur många barn ska – jag – få – när – jag – blir – stor?” Aldrig att jag trodde när jag råkade kasta noll att det skulle vara närmre verkligheten nära. I alla fall blev det inte riktigt en kiselsten för att ta en något märklig jämförelse. Novellfilmens Kristin konstaterar att hon kanske inte vill ha något hittebarn, att hon vill ha ett barn som genetiskt är halva henne och halva hennes man. Och precis så uppfattade jag först embryodonationens eventuella barn som mer en grå granitbit än något som var likt barndomsdrömmen om den vackra kiselstenen (märkligt nog kändes adoption mer ”normalt” hela vägen). Långt senare kan jag le lite och konstatera att Pumpan mer påminner om en vacker underbar rosenkvarts för mig. Ingenting jag ens föreställde mig med händerna djupt nedstoppade i grusgångens stenar där inga rosenkvartsar fanns. Det var bara så att ett ickegenetisk men biologiskt barn inte ingick i barndomens föreställningsvärld, lika lite som rosenkvartsar hittades i barndomens grusgång. Det gick bra för mig till slut. För det är jag innerligt tacksam. Men åren i Narnia har för evigt förändrat mig. Det är det som är Kristins värld. Och jag känner igen mig.

Eftersom jag inte kan sova än, lyssnade jag vidare på Klara Zimmergrens sommarprat. Jag minns direkt artikeln hon pratar om, jag minns den kanske delvis för titelsättningen definitivt verkade vara gjord av någon som inte varit ofrivilligt barnlös. Att ”vettlöshet” refererar till bland annat en viss serie på SVT kändes väl sådär. Samtidigt som jag där och då inte fann något i det Klara Zimmergren själv sagt som konstigt. Och nog har jag själv använt ord som vettlös, bitter, galen. Men det är ord som måste användas mjukt, med ett snett leende, för att det ska ge rätt känsla. För att få kalla mig vettlös måste man vara en människa som vet att vettlöshet ibland är det vettigaste tillståndet för ett ledset hjärta att befinna sig i. Jag anar att Klara Zimmergren vet det, men att titelsättaren inte visste. Det är också skillnad när en infertilitetssyster säger att ”Du och jag, vi är allt lite tokiga vi” eller när min psykolog okänsligt antydde att jag ”bara skulle ge upp för att inte bli tokig”. Ungefär lika enkelt som att sluta ha feber för att det är jobbigt att ha det.

Jag gillar Klara Zimmergren starkt, den lite vassa humorn tilltalar mig, efter 5 år i detta land ligger den mig nära – något som både vänner och i viss mån även journalister känner till. Ju galnare resan blir, desto fler blir de råa skämten. Jag skyddar både mig och de som lyssnar på historien jag berättar, gör berättelsen lyssningsbar. Jag skrattar faktiskt till när jag hör berättas om Klara och väninnan som pratar cyniskt om sin ickeföräldraroll, raljerar med det vi alla hört. Sova ut på morgonen, eftersom jag inte har nåt barn, är receptet för att orka vara ute och leta efter partnern som kan ge tillträde till landet Vanlig. Jag skrattar till igen när hon talar om att det kanske vore bra att göra som taxen och öva lite när längtan blir för stor, bädda ned koldockan i vagnen och provköra till BVC. Men redan när det kommer till beskrivningen av hur hon och maken spånade namn vid planeringen av första IVF-behandlingen börjar det stocka sig. Om inte den skämtsamma tonen fortfarande funnits där hade jag nog inte orkat fortsätta lyssna, för nu är igenkänningen större än jag orkar med om jag måste behålla hela allvaret. Jag har ju också gjort det. Tänkt namn åt tänkta barn födda när jag var 28 år gammal, planerat till dess jag också stått där och drömmen flutit ut så mycket att jag med förvånat sett små barn och slagits av tanken: Just det – det är en såndär liten fnasig sak jag försöker få. Vill jag det? Ärligt talat händer det mig fortfarande ibland, att overkligheten i vad som ska hända slår mig. Jag ska få barn. En dag ska mitt barn ha de där gummistövlarna i stl 21 på sig och hoppa i vattenpölarna påväg till förskolan. Livet förändras fast det just nu nästan är som vanligt. Så berättar hon om nätverket för att sammanföra fölungen utan mamma med stoet utan föl och jag påminns om min kastrerade katthane som uppfostrat föräldralösa kattungar vid flera tillfällen. Inte rätt, inte självklart – men förbaskat gott. Om något av de där testen någonsin visat plus, då hade våra vägar kanske aldrig mötts. Just så känner jag nu, när vägen verkar leda till ett föräldraliv – om jag fått något av mina kiselstensbarn, då hade jag aldrig hittat en rosenkvarts gömd på vägen jag vandrade. Jag konstaterar, med Klara Zimmergren, att min saga verkar få det slut alla vill att det ska få men att det slutet inte är självklart för alla. Ibland blir det inte så. Och jag tror fortfarande inte på en gud som gör människor infertila med flit. Det var inte meningen att det skulle bli såhär, men när det blev såhär fick jag och Gud ge vägen mening i efterhand. Jag hittade en vacker rosenkvarts på vägen som blev min. Det var inte meningen, men det blev meningen.

Om det var nu ”Barn till varje pris?” skulle spelas in, hade det känts viktigt för mig på det sätt det gjorde för 2 år sedan? Kanske inte. Det senaste året har bjudit på stora förändringar. Rösterna är fler, mer olika. Och jag känner mig mer välrepresenterad, känner att det finns större utrymme för berättelser som berättas utan att avbrytas av alla de där klyschorna som gärna driver mig galen, får mig att nära nog tvångsmässigt uttala mig, protestera, vilja klargöra. Vi är på en ny plats. Det är jag glad över. Riksdagen har röstat ja till att singlar ska kunna behandlas, lagen finns förmodligen på plats om 1,5 år. Återstår rättvisa i vården och att även Pumpans småsyskon kan få tillverkas lagligt här. Och fler röster, våra röster. Jag känner igen mig i offentligheten nu. Det gjorde jag inte då, för två år sedan, när jag träffade delar av teamet för första gången.Kanske hade jag valt annorlunda i så fall. Men kanske hade detta annorlunda inte blivit nu om inte ”Barn till varje pris?” och ”Drömmen om ett barn” sänts. Jag vet inte. Jag är bara glad att känna igen. Tack

(För)väntan

Det blir lite mer bilderblogg nu framöver tror jag, händerna blir ännu sämre och jag vill gärna ha dem tillbaka snart… men ‘ännu kvarstår i alla fall 7 veckor. Handkirurgi blir det i alla fall inte – jag kunde inte låta bli att göra annat än att dra på munnen när jag såg remissbekräftelsen. Första besök om 2-4 månader. Då hoppas jag händerna mår bättre faktiskt. Det blir väl att diskutera det andra föreslagna alternativet lite till; igångsättning så snart Pumpan är klar för födsel. Om 7 veckor.

Jag har sån oerhörd tur att jag fått ärva mycket saker, mycket kläder. Nu i dagarna satt jag och packade ned kläder som ska användas om ungefär ett år. Och det slår mig: hen ska finnas hos mig alltid alltid. Ska växa sig större, stampa i vattenpölar, lämnas på förskolan… Jag har i någon mening väntat på att se om hen överlever, väntat på att hen ska bli större – mer sannolik. Men nu är det ett stråk av en annan väntan. En annan förväntan. Jag undrar vem det är, vem det ska bli. Vem jag ska leva med resten av mitt liv som förälder till. Jag vill gärna träffa Pumpan nu. Vill gärna börja resten av våra liv. Jag vill veta vem det är som blev mitt barn. Och så vill jag förstås gärna ha möjlighet att göra morgonkaffe på egen hand igen…

Hur gick det förresten med Telenor? Ptjaa… Inget bra. Mitt internet försvann plötsligt i fredags. Jag ringde och fick veta att min kundprofil såg konstig ut, överföringen ofärdig och helt obegripligt att jag kunde ringa på mobilen. Men han kunde inget göra, hänvisade till teknisk support igår. När jag ringde igår visade det sig att kundtjänst bara lägger ett ärende för teknisk support. Han kunde inte säga när det blir åtgärdat, förhoppningsvis denna vecka och kanske nästa. Jag kommer upptäcka att de jobbar med det genom att telefonen helt stänger ned igen. De kommer inte höra av sig innan de gör det och förhoppningsvis är telefonen sedan tillbaka 1-2 dagar senare. Om jag har ett annat kontantkort ”är det ju bra”. Överföringen skulle ha gjorts 20 juni. 12 dagar senare har överföringen inte blivit klar och jag väntar på att de ska koppla bort mig ett tag helt igen. En av sex personer har bett om ursäkt. Allt ansvar har lagts på mig, att ringa senare, ringa igen, kontakta butik och köpa in nytt kontantkort om jag vill vara säker på att ha en mobiltelefon… Kompensation har inte nämnts med ett enda ord. Företag kan göra fel (även om det är oroväckande att de för just mig strular vid överföringar mellan kontantkort/abonnemang inom bolaget för tredje gången) och självklart kan mer svårlösta saker inträffa… men det måste finnas smidigare och mer kundorienterade sätt att lösa felen än såhär. Och även om jag alltid varit helt nöjd med Telenor som operatör mellan byten av abonnemang och kontantkort, måste jag säga att jag bli väldigt tveksam till att ha dem kvar om det är såhär de hanterar problem när de uppstår. Det är inte när allt fungerar smidigt vi får veta vad ett visst företag går för, utan hur de hanterar när de sabbar upp det för kunderna. Att just jag tycker att det är enormt obehagligt att riskera att stå utan telefon om förlossningen skulle starta tidigt, det är en lite annan sak. Men det är förstås en del av att jag tycker det är skrämmande att bara vänta på att bli frånkopplad igen utan att veta när och för hur lång tid.