När barnet gråter förtvivlat och klockan går mot morgon, då stod mamman med huvudet mot väggen och grät lika förtvivlat – primitivt stötande (inte bankande, jag är inte galen) huvudet mot den i takt med barnvagnsdragen. Tack gode gud har hela detta elände försvunnit med mjölken, men det är lätt att tänka sig att det är då jag saknar en partner som mest. Och visst hade jag ibland velat ha någon som bytt av mig, men faktiskt kan det också vara lite skönt att slippa fundera på om någon annan kan sova i denna förtvivlan. Det är inte då jag saknar någon. Tvärtom.
Mest av allt saknar jag någon som ser henne i den rosa pyjamasen innan den är urvuxen, någon som förundras över hennes stadiga nacke och hör henne låta som en kaffekokare när vinden viner löven utanför fönstret eller skrattar åt hennes chockade ögon när katten rejsar över babysittern. Särskilt under veckorna när dessa tillfällen var så sällsynta att jag knappt vågade mig utanför dörren. Jag visste att jag skulle sakna det, men kanske inte hur tydligt det skulle vara. Ingen annan kommer att minnas henne som hon var då, ha sett henne utveckla en spännande och rätt otålig personlighet. Summan som får ögonen att bränna: Ingen såg henne i den rosa pyjamasen. En begagnad nopprig pyjamas, inget att bry sig om egentligen. Men när jag sitter där med den i händerna bland det som ska sparas, ges vidare eller säljas – representerar den att jag faktiskt saknar någon som delar lyckan över dottern. Och olyckan har jag inget behov av att dela, bara den där lyckan. Ingen såg henne i den rosa pyjamasen. Ingen annan såg hur viktigt det där oviktiga ögonblicket var.
Det är hur det kommer sig att jag blev en facebook-mamma. Och en mamma som skickar bilder till mormor i tid och otid. Jag har aldrig lovat att inte göra det, aldrig funderat på om jag skulle bli en *sån* mamma. Det som kanske skiljer mig från *såna* mammor är att jag inte blir ledsen om man tar bort mig från feeden eller aldrig gillar mina bilder. Jag vet ju varför. Men någonstans är det som att jag berättar hennes historia där, visar upp lyckan. Är facebook-lycklig fast mina vänner väl vet att det finns tunga nätter och förtvivlade dagar. Också. Men jag vet inte om någon kan riktigt förstå behovet av att visa upp sekvenserna. Så att någon sett min dotter i sin rosa pyjamas innan ögonblicket är förbi och hon är 58 centimeter lång och väger 4,5 kilo.
Väv av drömmar 
Jag förstår precis hur du menar! Det är glädjen, stoltheten och förundran man vill dela. Jag blev ju kvar hos mormor och morfar i 3 månader när Knasluvan kom. Inte för att jag behövde hjälp, men för att det bara kändes så bra att ha någon att dela det fantastiska med. Vi släppte honom inte med blicken på 3 månader känns det som. Känslan är inte lika påtaglig nu, 4 år senare, men mormor och morfar hänger ju med och är nog fortfarande det viktigaste ”visst är han underbar och rolig, och tänk vad han kan nu”-bollplanket.
Åh, vad du skriver fint. Jag förstår precis vad du menar. Jag skulle ha gjort likadant. Om jag kände dig på riktigt skulle du få mejla hur många bilder som helst eller lägga upp i mitt flöde, och jag skulle klicka gilla på alla.
Precis så blev även jag en Facebookmamma.
Hon är ljuvlig!
Vilken fining du har, helt underbar!
Förstår dig precis. Sett från min synvinkel är det iaf himla trevligt att du blivit en facebook-mamma för då får jag ju se den lilla söt isen :). Kram till er båda!
Fantastiskt skrivet, förstår varenda ord.
Förstår vad du menar. Alla de där små minnena och markörerna.Första tiden är så speciell. Och sen är det också speciellt. Men man glömmer faktiskt första tidens förtvivlan, konstigt nog.
Klart du ska visa upp lyckan på facebook, det är ju det det är till för.
Hon är helt underbar i den rosa pyjamasen. Tack vare din rörande text kan jag se bilden genom dina ögon och verkligen förstå hur gärna du vill att hon ska bli sedd på det där ”föräldrasättet”. Hon är så himla fin! Dela på facebook allt vad du förmår tycker jag. Kram!
Jag hade också en sån period när MT var runt samma ålder, jag ville träffa någon och dela allt, saknade massor, Men det har gått över (faktiskt), livet har hittat sin nya, normala rytm och saknaden är helt borta. Jag delar med mormor men annars myser jag mest själv med MT. Förstår verkligen vad du menar, och visst vill jag träffa ”min man” och framför allt en pappa till MT, men just nu saknar jag honom inte alls.
Finaste! Och vem förstår inte?!?
Det som är så skönt är att man faktiskt ändras som människa under livet. Att man tror man ska bli på ett sätt, men visar sig bli en helt annan. Att man bara är människa. Och att man kan bli så uppfylld av kärlek till ett annat litet liv. Fantastiskt! Dessutom blir det bara bättre och bättre med tid!
Njut och dela med dig av underverket!
Varma kramar!
Känner igen mig. Kände likadant den första tiden. Tycker att du gör helt rätt i att fota allt vad du förmår. På det sättet kan du ju dela lyckan nu – och skapar också en möjlighet att få dela lyckan längre fram med någon annan när ni tittar tillbaka på bilderna från när hon var liten.
Hon är verkligen förtjusande söt! Inte minst när hon förstummad betraktar katten.
Jag läste just dagboken jag skrev när sonen var bebis. Jag skrev inte tillräckligt mycket och jag önskar att jag skrivit mer. Om jag fick göra om någonting så är det nog att dokumentera mer för man glömmer så fort och det blir till ett blurr. Idag kan jag sitta med sonen och le åt bandinspelningar där jag har intervjuat sonen när han var liten. En gång i tiden kan du ju faktiskt dela med dig av dina minnen till din dotter och så kan ni tillsammans titta på bilderna från när hon var bebis.
Din text rörde mig till tårar… Du har en underbart fin dotter, och trots att jag inte är i samma livssits som du, jag har sambo och det är dotterns pappa, så kan jag ändå nånstans förstå hur viktigt det är att någon annan ser ditt barn. Hon är ju det finaste och käraste du har, och är mer än värd att få ses av andra. Så njut av din fina dotter och fortsätta visa din lycka på fb 🙂 Stor kram till er
Åh, vad fint skrivet.
Kan känna igen mig mycket i det.
Massa kram och omtanke och dela.
Jag förstår din känsla. Jag bestämde mig innan att jag inte skulle skriva så mycket på Facebook om Tuva och det gör jag väl inte heller, men det jag skriver är så klart om henne, min värld är ju inte så mycket mer än hon just nu. Men förstår nog mig själv på ett annat sett nu när jag läst din text, kan ibland förundras över att jag klarar av att träffa mina föräldrar i stort sätt varje dag, det hade jag inte klarat av innan. Men det ligger mig mycket i att man vill dela upplevelsen av henne med någon. Däremot har jag kommit på mig själv med att vara väldigt nöjd utan en man o tänkt att jag vill ha henne för mig själv alltid. Men längtan efter kärleken kommer säkert tillbaka, men skönt att slippa känna stressen över att finns mannen till ditt barn!!
Kram från Åsa o Tuva
Det där med Facebook är förunderligt! Ungefär som det där med människor! Alla har nog med sitt. Någon har fått ett litet barn och befinner sig i den bubblan. Någon annan är kär och befinner sig i den-, en tredje gör karriär och pratar/facebookar bara om lycka och framgång på jobbet och en fjärde har fått en diagnos som hela livet upptas av.
Och så glömmer vi att se VARANDRA! Karriärskvinnan struntar i bebisen i rosa pyjamas (tycker antagligen att det finns viktigare saker att ha för sig) och den nyblivna mamman struntar i karriärkvinnans nya jobb (hon tycker antagligen att det finns viktigare saker att ha för sig).
/Pyspunka, som gärna tummar upp för bebisar men har svårare att tumma för fredagsmyyyys med fiiiiinaste vännerna 😉
Må väl!
Va fint skrivet! Mycket söt flicka. Jag har två killar, 1,5år och 4månader. Man vill visa för alla vilka fina barn man har, känner igen mig. http://elvinviggo.wordpress.com
Väl skrivet, känner så igen mig! Lämnade barnens pappa under graviditeten med vårt tredje barn, och minns mest det du skriver om. Jag hade dock nära släkt att dela med och detta var så mycket bättre. Särskilt som jag mindes hur det varit vid kolik med äkdre barnet, hur det var att dela det jobbiga med någon som inte ville dela, och som inte gjorde någonting enklare. Att folk vägrade tro att kag var nöjdare som ensamstående än med pappan upplevde jag som en belastning.
fast då får ju jag oxå vara med o se henne! när du berättar om henne varje dag alltså. och flödet på FB är ju lätt att stänga av när man tycker att något är jobbigt. Så jag säger nog mer, tack för att jag får följa med på färden 🙂