Göran Hägglund vs Harry Potter

Jag kommer hem och bestämmer mig för att lyssna på vad Göran Hägglund verkligen sa i sitt utspel. Barn bör leva med sina biologiska föräldrar av olika kön. Någonstans här riskerar jag att närma mig 0 rätt. Jag blir upprörd över det han säger, inte för att tyckandet förvånar mig, utan för att han måste ha glömt att han bortom sitt parti är socialminister. Denna lilla pissminister (ja, jag är lite trött nu och håller en mycket låg nivå) är ingen vanlig pissig tyckare utan THE minister för dessa frågor.

Sedan inser jag att jag är tokigt toktrött och att jag blir jättesömnig när tyckande utan argument öses på mig. Harry Potter är mycket bättre. Jag lyssnar halva inslaget och sätter på Harry Potter and the Goblet of Fire istället. Mycket mer givande. Sedan ska jag städa ur min lägenhet. Igen…

Äntligen

Vi har fått beslut om att gruppen ska förstärkas. Hallelujah! (vilket också råkade vara vad vår chef fick höra hela arbetsgruppen sjunga till morgonfikan). Just nu är mitt fack förlåtet för allt schabbel genom åren. Just nu älskar jag dem.

Dessutom har jag redan innan lönen kommit lyckats betala av min skuld till föräldrarna. Före tidsplanen alltså. Min skuld har nu sjunkit en bra bit under 40tkr. Ska räkna när alla räkningar gått och MC’t stoppat för mars. Just nu känns allt överkomligt och bra. Utom flytten då. Men det kommer…

Jag har varit rökfri i 2 månader 1 vecka och 2 dygn. Om bara 5 dagar slår jag mitt eget rekord. En Taika-mugg till kanske? I ren glädje…

Vemod

Jag ser att min lägenhet ligger ute på Boplats nu. Det hugger till lite i hjärtat. Mitt hem. Vad har jag gjort?

Området är ett av de sämre här, men just detta bostadsområde måste ha glömts. Exet har alltid hatat området, men han fick se sig besegrad förra helgen när han kört mig hem. Han talade om nästa område som bättre. Jag bad honom lyssna. Tystnad. På nätterna här är det nästan spöklikt tyst. Vi grannar minns fortfarande med fasa när de högst upp hade bebis med kolik för något år sedan – så bra har vi det att vi minns det som illa (fast jag fick missfall under denna period och har en helt annan sorts fasa vid minnet av när jag badar i blod och smärta som bara punkteras av en mycket liten människas förtvivlade skrik)

Jag vill anmäla mitt  intresse för min egen lägenhet. Jag kommer att sakna den. Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott på 8 ställen. På några under flera år. Men denna och den allra första (11 kvadrat i Skara med delad dusch och toalett på en vind där det regnade in under höststormarna) är dem jag älskat och känt mig hemma i. Fortfarande vill jag ”hyra tillbaka” min första lägenhet när jag passerar den.

Jag är djupt sentimental. Jag kommer att sakna mitt specialbadkar på 140 cm och det faktum att ledningarna i väggen gör att den ”mitt på” skjuter ut 10 cm och skapar en alldeles  ljuvlig hylla för en blomma och några ljus över badkaret. Jag kommer att sakna mitt myspysiga sovrum ned till de från början hatade rosorna på den gula tapeten (NEJ jag valde inte detta och kommer sentimentalitet till trots aldrig att välja något liknande). Just nu vill jag inte flytta. Och jag vill inte att massa främlingar ska trampa in här på måndag.

Idag kom äntligen bekräftelsen på uppsägningen. Innan dess hann jag få avisering om april – juni månaders hyror och ringde något panikslaget till huvudkontoret och påpekade att jag inte fått någon bekräftelse och att jag aviserats. Är det en slump att min bekräftelse äntligen kommer? Eller ska jag känna litelite dåligt samvete, då jag ringde en knepig tid och av  misstag kopplades till en av de högre cheferna istället för till den jag bad om? Nåja… Efter lite trassel är jag uppsagd som jag ska och jag är rätt ledsen faktiskt. Mer för att förlora mitt hem än för att förlora mina saker.

Jag har ett mål och jag försöker hålla det för ögonen. Anledningen till att jag gör allt det här är för att jag ska bli förälder. Jag skulle ha kunnat skicka mina papper till Vietnam i slutet av året. Det blev inte så. Rask omsadling – nu sparar jag ihop min adoptionsavgift (eller en lägenhet i lilla staden om jag blir gravid – det där alternativet jag inte riktigt tänker mig). Och alla slantar är slantar.

Målen är nu:

1. Betala av privat skuld till föräldrarna. Tidsplan: April

2. Slippa använda MasterCardet. Tidsplan: Juni (det ökar inte i utnyttjande utan minskar  successivt)

3. Betala av VISA-kortsskuld (här ligger alla inseminationerna + en del i MC ovan). Tidsplan: November

4. Spara till årets bästaste semester med väninnan. Tidsplan: Augusti (Duh!)

5. Spara till 3-pack. Tidsplan: April -10

6. Ha 100 000kr på banken för adoptionsavgift. Tidsplan: Första kvartalet 2012

Efter 3 år i nya lägenheten är det allra senast dags att flytta till en mer representativ lägenhet som blivande adoptant, och fixa den där utredningen som jag bara kan skita i det här året. Det fungerar. Det blev inte som jag tänkt, men det kan bli bra. Målet är barn 2013.  Litegrann svindlar det i magen när jag inser att om mitt barn kommer att vara 4 år när vi möts, då kan det redan finnas någonstans i världen. Nu. Samtidigt som jag flyttar till en pyttelägenhet och drömmer om att få resa till det.

Allmänt kaos och rätt bra ändå

Jobbet känns fullständigt kaotiskt, det är bara att inse. Och inte så mycket att säga något om. Jag är trött på det. Och trött på att prata om det. Men jag och exet har fått en välfungerande relation och det är skönt. Det jag var mest rädd för – mina egna reaktioner och oförmåga att låta bli att falla handlöst igen – inser jag är bortom risk nu. Lång diskussion mitt i natten gjorde dels klart för mig att olikheterna kvarstår, men istället för att bli hjälplöst förtvivlat frustrerad blir jag först frustrerad och sedan oroar jag mig inget särskilt när det är över. Jag har kommit över det. Jag vill inte längre att det ska vara vi in i evigheten. Vi jobbar ihop, vi känner varandra. Men vi ska inte leva tillsammans. Och olikheterna oroar inte.

Jag ska flytta. Jag kommer att bli tokig. Jag får ingen överblick. När containern kommer i slutet av månaden har jag allvarliga tankar på att slänga alltihop. Skita i sorteringen, skita i att ens ta reda på vad de redan packade kartongerna innehåller. En del har sålts på tradera för spottstyvrar, en del ligger nu ute på blocket. Men hur ska jag hinna få iväg ett helt liv? Nä. Containern lockar. Och jag längtar efter juni när det äntligen är över och jag är på plats på det nya stället.

Jag är fortfarande rökfri. Det är 2 månader och 2 dagar sedan jag rökte den sista cigaretten. Och jag är en aning förvånad. Inte av hur lätt det går, för det ska gudarna veta att det inte gjort. Mellan dag 30 och 50 trodde jag allvarligt att jag skulle dö där ett tag. Men det gjorde jag inte. Och inte började jag röka heller. Nu är det lättare igen. Inga illussioner förstås, det blir säkert svårare igen… men nu andas jag några befriade andetag och samlar kraft inför ännu en ansträngning. Jag är förvånad över att jag nu varit helt utan alla hjälpmedel i en månad, då jag i förtid slutade med Champix på grund av alltför omfattande biverkningar. Så länge har jag aldrig varit helt utan mediciner när jag inte rökt förstås. Jag börjar tro att det här ska fungera. Jinxade jag det nu? Fast å andra sidan, det är inte turen som skapar rökfriheten – det är mina val. Och dem kan jag inte jinxa bort precis.

Noteringar

När jag kommer ut i köket känner jag lukten av nedkissad spån. Det är en väldigt speciell doft och det är lite spöklikt med tanke på att sista råttan lämnade jordelivet långt innan jag flyttade hit.

Det är också lite läskigt med tanke på att det nu är mitt i natten efter en tvätt- och städdag. Å andra sidan säger det mig att jag fortfarande har ett kök, och jag är väldigt väldigt skrämd av att jag inte kommer att ha något längre i maj (om jag var modig när jag hoppade av livet och pluggade, kan jag säga att det här avhoppet skrämmer mer). Dessutom betyder det att min rökfria näsa känner en massa nya dofter – om så den märkliga sensationen av blött spån och hö.

Var doften kommer ifrån har jag inte kunnat komma på. Och när jag kommer tillbaka ut i köket är den  borta. Jag blir lite paranoid när jag inte hittar orsaken till otäcka dofter (andra kattägare vet vad jag menar, att känna doften av bajs och inte hitta det är tex en ruggigt otäck känsla…), de kan ju komma tillbaka. Å andra sidan kanske det bara är någon av råttorna som kommit tillbaka som spöke… Det skulle förklara varför Tamlin ständigt stirrar in i mittengarderoben i sovrummet fast det inte finns något där.

Jag är mycket trött och jag har druckit ett par glas vin när jag skriver det här. Och jag är fortfarande rökfri. Jag har hoppat över 1002 cigaretter sedan jag slutade röka. Jag är dessutom helt medicinfri sedan 3 veckor. Jag är grymt förvånad.

Lösenordsskyddad: Vissa dagar regerar jag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Gråt och belöningar

Det här var min present till mig efter en jobbig dag, som till slut hade mig trött och gråtfärdig utanför en cigarettaffär. Som tröst köpte jag denna i grann-affären och den känns mycket nödvändig. Théet smakar mycket godare. Och tårarna som fullständigt befriande.

Ja, Vietnam är stängt för adoptioner (men att de kanske öppnar igen 2011 känns helt klart som mer förvånande)

Ja, jag har misslyckats med inseminationer

Ja, jag fick avslag på lånen

Ja, jag ska göra en omväg till den stora lägenheten genom en jätteliten

Ja, jag har slutat röka

Ja, jobbet är förskräckligt

 

Gråt du i din fina mugg. Det blir mycket bättre sedan. Du har aldrig gett upp, du fixar det här. Men det är helt ok att gråta och vara lite ledsen ibland. Alla tårar är inte av ondo