BB var ett smärre helsike som bekant… Ett hungrigt gråtande barn som skakade av näringsbrist men inte tillräckligt för att ge någon tilldelning extramat. Och mamman som ammade de tomma brösten till de blödde. Det var helt enkelt ingen bra start. Ändå har vi löst det, genom smärtan av de första dagarna och sedan nässlorna som bestämde sig för att tillbringa 5 dagar på brösten. Nöden har ingen lag, jag klarade inte att ha henne vid brösten och klippte därför hål i en top från Apoteket så att bara vårtgårdana stack ut (en vän höll på att skratta sig fördärvad när jag råkade öppna dörren med bröstvårtan i vädret, jag upplevde mig ju klädd…). Fortfarande använder vi amningsnapp, men när hon inte är tokhungrig eller har ont i magen har vi börjat öva alltmer på att ta bröstet som det här. Jag kan helamma, typ… Just nu är vi inne i en fas när hon tär hårt på det tidigare urpumpade lagret och jag inte riktigt räcker till.
Hon har gått upp bra så ylandet bedömdes som kolik. Och jag ger inte jättemycket för Anna Wahlgren och hennes teorier, men när grannen lämnat barnaboken bland lite grejer de inte använde längre läste jag ändå under minuterna när jag väntade på nästa yl. Och tänkte att även om jag inte tror att hon har ”överlevnadsångest” så kan det ju finnas andra skäl att hennes metod fungerat på hennes alla barn vid magont. Tanken är att amma – byta – amma och vid magont öka mängden och ge kristilldelning mellan målen om det inte gått så länge. Att amma mer kändes inte som något som kunde skada henne. Sen har jag inte tagit till mig att amma med klocka men i alla fall att köra hela ”programmet” med amma ena bröstet, rapa, amma samma bröst igen, byta på barnet, umgås om hon vill det, amma andra bröstet och sedan samma bröst igen om det gått över 1,5 timma sedan sist. Och däremellan erbjuda bröstet om hon är ledsen. Och faktiskt, tiden med tröstlös gråt har minskat. Faktiskt så mycket att hon inte kvalificerar som kolikbarn längre. Men brösten hänger inte riktigt med, och på nätterna när det är som ledsnast gör stressen förstås att jag producerar sämre. Så jag ammar och pumpar och om det gått kort tid får hon utpumpad mjölk från frysen. Kanske blir det ersättning vid dessa extramål innan allt är sagt och gjort men brösten verkar svara på allt pumpande och det är oftare vi klarar oss på bara vad jag producerar under ett dygn. Den stora vinsten, även om nätterna är ledsna för båda ännu, är att hon har fler tillfällen när vi kan interagera och skötningen är inte längre ledsam utan tvärtom en stund när vi kan umgås lite och tillsammans titta och hoa åt Ferki Myra som hänger ovanför. Det är en oerhörd lättnad att kunna umgås och njuta av hennes närvaro i livet trots kinkandet.
Jag tror inte det är överlevnadsångest, utan bara så enkelt som att svald luft gjorde att både jag och hon upplevde henne som mätt och slutade. Sedan var hon förstås inte mätt en halvtimma senare även om det var tillräckligt för viktökningen. Dessutom kanske den ökade mängden laxerar lite så att mer bajs passerar och därmed även gaserna som gör så ont under nattimmarna. Kanske hjälper Sempers Magdroppar också till, vad vet jag… Våra störiga nätter kommer sig också av att den lilla nog helst skulle se att vi umgicks då. Hon sover gärna hela förmiddagen, och så småningom får vi väl jobba på det. Just nu flyter vi bara. Dagarna går i ett och vi kommer sällan ut innan solen går ned igen. Men vi har det bättre. Och bättre är bra.
Väv av drömmar 
Jag läser och minns… Hur fruktansvärt jobbigt det var. Hur de mammor som hade barn som bara åt och sov och jollrade aldrig kunde förstå. De verkade tro att de hade det hyfsat lätt för att de gjorde rätt, för att de visste hur man gjorde. Hur jag ibland trodde det också – att jag hade det så jobbigt för att jag inte visste, för att jag gjorde fel. Och hur jag faktiskt kände skadeglädje när sådana föräldrar senare fick ett barn till, som inte åt och sov och jollrade. När jag fick se den förvånade, och så småningom förtvivlade, mamman göra allt rätt, men ändå tampas med gråt, skrik och sömnlöga nätter.
För Mini blev allt bättre när vi gick över till mjölkproteinfritt. Och oj vad jag känner igen det där med hungern. Han högg efter flaskan och slukade den som en besatt, tills mjölkproteinet var borta. Trots det var han ändå ett missnöjt barn, fram till tremånadersdagen, då allt vände och efter det är han den enklaste, nöjda, tåliga och mest trygga unge du kan föreställa dig.
Med det vill jag ha sagt att det ÄR väldigt jobbigt, men det har ett slut, även om det inte känns så.
Kram
MT var ju också så. Blev också bättre när jag slutade med mjölkprotein. Hon har aldrig tagit flaska, så ersättning och urpumpmning har inte fungerat för oss. Så det var många månader med tröstlös gråt. Jag önskar jag hittat barnaboken tidigare, då kanske det inte varit fullt lika mycket skrik. Men jag trodde, dumt nog, på ”kolikexeperterna” som menade att man inte ska amma för ofta eftersom magen skulle ”vila”. Idioti. Får jag ett barn till blir det mat, mat och mera mat. I sann AW-anda.
Måste även slå ett slag för AWs sova-hela-natten-idéer. Man får tycka vad man vill om henne som person (personligen tycker jag hon verkar vara en elak, bitter k….ing rent ut sagt) men hennes metoder funkar faktiskt! MT sover som en gud nu (iof är hon sju månader) och somnar direkt utan gråt. Vaknar hon någon gång ramsar jag bara och hon somnar om. Det är underbart!
Och efter tre-fyra månader blir det faktiskt bara bättre och bättre. Även om de där första månaderna kan kännas evegihetslånga när man är mitt i dem…
Vågar knappt nämna AW i eftersom hon är föremål för sån hård debatt, men jag kan också prata mig varm om standardmodellen! Inget slaviskt men sträva efter längre vaken, längre sova och mat mat och mera mat. Sen ÄR de två-tre första månaderna svajiga för de allra flesta. Min plutta är standardmodellad och är nu (snart fyra månader) en nöjd liten stumpa som sover jättebra så länge vi följer hennes mat- och sovklocka.
Stort grattis till lilltjejen förresten! Har följt dig länge men har aldrig lyckats kommentera.
AW: är en galen kvinna, antagligen psykotisk och psykopat ingen frisk människa tycker hon är sund. Ingen normalfrisk iallafall.
Anser man att sovahelanatten-bryta -ner-barns vilja-som.barnläkaren Lars H Gustafsson anser är barnmisshandel, ja då gör jag även det.
Fattar inte hur man kan rekommendera en metod som de flesta barnläkare anser dåliga och farliga och nedbrytande. En metod där man skriker så de kräks och slår sig blodiga. Aldrig jag skulle -vare sig de blir blodiga inuti av psykiska sår eller ej. Aldrig någonsin på det jag älskar mest. Hellre hon får gråta i min famn tills hon somnar. För jag älskar henne och lämnar henne inte,
Men amma för mycket kan faktiskt ge problem med. Barnet slutar äta sig mätt och så får man problem med ett barn som minskar i vikt. Balans är viktigt. Ring amninshjälpen om det strular annars. De är bra och duktiga.
Nej, jag ger inte så mycket för hennes teorier (och sova-hela-natten är inte ens något jag läst om, verkar både märkligt och såklart för tidigt att ens tänka sig). Däremot insåg jag att jag faktiskt inte fattat att hon INTE var mätt, utan att luften som kom med gjorde att det upplevdes så. Och att strukturera lite i själva amningstillfällena (inte frekvensen, jag tror inte på klockan) är snarast en hjälp för mig att se till att hon verkligen ÄR mätt efteråt. Och än så länge finns definitivt inga tendenser att gå ned, har inte vägt henne men just nu sprutar hon tillväxtmässigt så att det syns till och med för mig som ser henne jämt… Allt med sunt förnuft liksom, inklusive BVC-tankar om att så länge hon går upp är hon helt mätt
Det där med amning är verkligen skitsvårt! (tycker iaf jag) Men det låter som att du har hittat ett bra sätt att hjälpa henne med mat och mage och då spelar det ju mindre roll vem eventuell inspiration kommer ifrån. Och som övriga har skrivit, så blir det oftast bättre och bättre för varje vecka som går.
Stor kram till dig och lilltjejen!
/Livets underverk
Känner igen det där, usch vad jobbigt det var i början 🙂
Men det är väl vid tre månader det släpper, jag vet inte hur stor din är nu. Men jag vet att min lille blev som en helt annan bäbis runt tre månader. I mitt fall varade det bara i ett par veckor för vi fick en dum sjukdom att dras med, men innan det drog igång var det jättelugnt i ett par veckor, och han sov hela nätterna och jag var helt lyrisk 🙂
Ok- nu lägger jag mig också i minnas hur det var med en nyfödd som också hade svårt med amning/mjölk produktion. Vi var på neonatal i 5 dagar och jag ammade var annan timme, pumpade emellan. Sprutade i näsan något spray, fryste mjölk i ispaket. Vårtorna var såriga, amningskupporna på hela tiden. Och han fick ersättning ibland emellan. Tog taxi till barnmorska för att väga honom varannan dag i typ 2 veckor för att se att han inte tappade vikt. Så-jag känner igen mycket av det du beskriver. Och jag tror du gör helt rätt– och sen att njutta av dessa fina stunder ni har tillsammans, när hon vill umgås lite. Kram
Hej, läst lite i din blogg. Härligt att höra att det gått vägen med embryodonation! Var du i Warszawa? Vilken klinik? Andra kliniker som du har erfarenhet/hört om som du kan rekommendera? Lycka till med allt.
Det ar ju vanligt att bebisar vill amma hela tiden. Det ar sa din mjolkproduktion byggs upp. Nu vet jag ju inte sa mycket om din situation, men fram till 12 veckor ar det mycket vanligt att de ammar flera timmar i strack. Man ska inte satta tidsgrenser utan lata de fa amma nar de vill. Om du ger pumpad mjolk eller ersattning sa bor du pumpa samtidigt, annars tror din kropp att du inte behover tillvka mjolk da. Brosten ar sallan tomma, det tillverkas ju hela tiden, men bara om du later henne amma nar hon vill.
Lycka till!