En viskning av det förflutna

Jag skulle kunna skriva för att berätta om det gråtande barnet med ond mage – något som plågar mamman nästan lika mycket som barnet och det är så förtvivlat svårt när man inte kan trösta och är trött, så trött. Eller också om nässelutslagen jag fick två dagar efter förlossningen och som fortfarande ränner runt över kroppen. Så snart de börjar lägga sig någonstans poppar de upp på ett nytt ställe och läkarna hoppas att det blir ett ”kortvarigt” utbrott på upp till 6 veckor. Under tiden äter jag Tavegyl och försöker låta bli att klia sönder mig, men det är inte så praktiskt när barnet med den onda magen borde få vara nära men mamman måste ha bomullskostym på sig för att inte dö av kli… Försöker strängt säga till mig själv att det är gott nog att jag klarade att forstätta amma även de dagar när det var brösten som var täckta av nässlor och att det ändå är ett näst bästa att bära barnet med kläder emellan. Men dagen bjöd faktiskt på saker som överskuggar både nässlor och magont

Jag var på Apoteket för att hämta mer Tavegyl och eftersom jag klantat mig och därmed inte fått någon morgondos var jag ganska plågad. Så hör jag kvinnan framför mig gå igenom sina recept och hör alltför välbekanta ord. Ovitrelle. Progynon. Crinone. Framför mig har jag mitt sovande barn i vagnen och kliandet försvinner åtminstone för ett ögonblick ur minnet. Tårarna tränger upp för att min resa ändå är över. Jag blir aldrig mer ofrivilligt barnlös, även om spåren alltid kommer att finnas där. Jag kommer på mig själv med att vilja säga något. Men vad skulle det vara? Att jag tjuvlyssnat om än ofrivilligt? Att jag har mitt barn nu tröstar inte henne, hon som fortfarande längtar. Min blotta närvaro med ett yttepyttelitet barn måste vara ett hån, precis det hon fruktat när hon gick dit. Hon måste trott jag var galen om hon såg mina blanka ögon.

Väl hemma tar vi en ny session gnäll och gråt. Efter ett par timmar somnar hon men vaknar snart igen. Det är trötta ben som går fram och sätter sig vid vaggan, där gnället mirakulöst upphört. Istället möter hennes mörka ögon mina och det kommer ett första hoande som varken är gnäll eller gråt. Och jag glömmer att jag är jättetrött. För hon är faktiskt fantastisk. Också. Och ikväll har hon hoat på samma sätt ytterligare ett par gånger. Hon växer. På tre veckor har hon blivit någon annan än flickan som las på min mage. Någon mer.