Bloggupprop om behovet av emotionellt stöd vid fertilitetsvård

Jag har ju egentligen slutat blogga. Men det här är viktigt. För mig till och med viktigare än att Sverige har en välfungerande medicinsk fertilitetsvård.

Nu har ni sett mig. I ett av mitt livs värsta stunder. Jag som känner mig själv ser att fingrarna skakar och att rösten inte riktigt vill bära. Att det tomma uttrycket i ögonen och skrattet är något som existerar bortom gråt. När kamerorna stängts av gick jag fram och tillbaka i min tomma lägenhet. Ytan otillräcklig för alla de steg min ångestfyllda kropp behövde ta. Men utanför fanns människorna. Och jag klarade inte. Så jag vankade. Fram och tillbaka. Joggade upp ett motionsspår i hallen. Grät inte. Resan mot ett genetiskt barn slutade där. Inga – genetiska – barn. Och jag gjorde det på film. Utan möjlighet till omtagning. Inga – genetiska – barn. Offentligt. Nästa dag gick jag till jobbet. Samlade ihop mig. Det har jag gjort i nästan 4 år när ni såg mig på TV. Jag kan samla ihop. Att släppa taget kräver mer hjälp.

Som fertilitetsturist tror man ofta att gräset är grönare på andra sidan. Att bara jag får komma hem, då finns läkare som ser min situation. Som pratar svenska. Som tar ansvar för när det är dags att sluta, gå vidare. Och att det finns ett fungerande emotionellt stöd. Det fungerar något bättre för den som är hemma, det förstår jag. Jag har god skolning i hur man befinner sig på väg till ett annat land 12 timmar efter omslag på ägglossningstest – hur jag lever infertiliteten har jag fått komma på själv. Jag har fått lära mig att tillåta avunden, hatet, vreden, förtvivlan, bottenlösheten – för när jag försökte tränga undan tog det över varje cell av min kropp. Jag har klarat mig lindrigt undan när jag kunnat konstatera att det är okej att vara galen, och inte behövt lägga brist på sunt förnuft till raden av krav som jag behöver leva upp till. Inte samtidigt som jag lever min värsta mardröm. En kris som inte kan lösas normalt. Jag har flutit med.

Och samtidigt. När livet kraschat ned i huvudet på mig, när jag fått veta att aldrig är det ord jag ska leva med – då har jag tystnat. Samlat ihop. Samlat på hög. Kaoset på insidan är nästan osynligt också för mig – det har förefallit välorganiserat. Jag får aldrig några genetiska barn. Aldrig. Oavsett min lycka att kunna ta hjälp av andra kvinnor och män – så är det en sanning jag ska leva med alltid. Att aldrig. Och ändå. Det var en lättnad när aldrig kom. När jag fick en punkt. Tack gode gud för punkter. Inte en punkt jag velat ha, men efter 3,5 år utan skiljetecken är jag tacksam för det. Det ger mig möjligheten att för ett blivande barn, ett barn som på ett eller annat sätt inte delar mina gener – bli något av den mamma jag behöver vara. Som kan glädjas åt barnet för vad barnet  är istället för att i det söka allt det inte är. Sörja det liv som förlorats, glädjas åt livet jag fått – för att vara klyschig. Tack gode gud för punkter.

Men någonstans upplevde jag ändå att livet blev låst. Att jag inte längre hade tillgång till känslorna. Den självande styrkan och lugnet jag visar efter det fasansfulla beskedet – blev alltmer till ett stoiskt liv. Även inför lyckliga skeenden. Jag hittade inte on-knappen för känslorna längre. De fanns men var onaturligt stillsamma. Jag samlade mig alltid för att klara arbetsdagen och försökte ta tid att vara i mina känslor när jag kom hem. Bara för att upptäcka att tårar inte kan schemaläggas till 17.30. Antingen gråter man när man behöver eller också förlorar jag alla möjligheter. Återigen hade jag tur. Jag fick hjälp. Jag hade möjlighet att hjälpa mig själv. Jag tänker inte för ett ögonblick skämmas för att jag ynkligt bad en själavårdare i Svenska kyrkan hjälpa mig. Tvärtom är jag mer stolt över det än jag någonsin kommer att vara för min TV-medverkan. Jag har valt att hjälpa mig. Men sjukvården har inte kunnat hjälpa mig heller med mina känslomässiga svårigheter. Svenska kyrkan har delvis betalat mina patientavgifter till St Lukas – den andra delen har jag betalat privat. Ska det vara så att även ens mentala hälsa blir en klassfråga för oss som har möjlighet? Jag ska träffa min terapeut för sista gången imorgon. Jag gråter mer nu. Jag skrattar mer nu. Jag känner mer av både det goda och det onda. Och jag är friskare.

Jag håller med författarna – det måste arbetas tydligare på att möta patienternas känslomässiga behov. Hjälp att ta sig vidare. Hjälp att säga stopp och att leva med det. Alla inblandade vet att barnlöshet ofta blir till en olöslig krisreaktion, något som inte kommer till ett friskt förlopp för att det inte finns en slutpunkt, ingenting att sörja ”ännu”. Alla förlorar. Samhället förlorar, de enskilda förlorar och faktiskt – även de barn som får föräldrar som tidigare varit ofrivilligt barnlösa – riskerar att förlora. Livet är inte så enkelt att krisen löser sig automatiskt om och när barnen kommer. Oavsett var resan slutar måste de som levt sin värsta mardröm lära sig att leva när mardrömmen är över. Även om de vann – även om barnen kom.

Jag är stolt över en snyftviskad bön om hjälp, tacksam för att ha fått den hjälpen. Men det ska inte vara upp till tur. Det ska inte vara upp till ens förmåga att söka och betala sin vård.

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?

Ni som bloggar får gärna svara och fundera i era egna bloggar – och samtidigt hjälps vi åt att få en ny kraft i frågan. Ett bloggupprop. På riktigt. Länka gärna så jag vet var jag ska leta upp er 🙂 Och du som inte har en blogg – svara gärna i kommentatorsfältet.