Att vara ofrivilligt barnlös är inte lätt. Det är också något som ifrågasätts. Där alla möjliga anser sig ha rätt att tycka om det mest privata, och framför allt tycka att detta inte är en sjukdom – inte ska behandlas. Och vården ska begränsas på ett sätt som man aldrig skulle göra med en höftled (visserligen är väntetiderna långa och man behöver vara väldigt dålig men man blir inte nekad vård med motiveringen ”Vi har redan bytt ut din höft en gång så du har fått ditt försök”).
I gruppen av ofrivilligt barnlösa har jag varit ”trygg”. Här kan jag få känna mig trött och utled och pröva tankarna om hur jag går vidare. Utan att utsättas för att jag är konstig och märklig och alltför fast i tanken om att bli förälder. Fått vara galen en stund utan att det egentligen handlar om min mentala hälsa i allmänhet, bara om måendet inför något som är så grundläggande och samtidigt så oerhört svårt. Jag har länge varit barnlös och singel – snarare än singel och barnlös. Vi har inte delat vägen alltid, vi har valt olika vägar och olika gränser för vad som är okej för just mig. Men jag har varit marginaliserad i grupp. Det är en stor skillnad mot känslan nu. Att vara marginaliserad bland de marginaliserade.
Man får tycka att jag är över gränsen. Man får tycka mycket. Och jag är okej med det, jag förstår skillnaden mellan mig som person och mig som (politiskt) fenomen. Men jag var nog ändå lite oförberedd på att vara så extrem att jag ska undantas från gruppen barnlösa. Jag var beredd på icke ofrivilligt barnlösas reaktioner – de har uteblivit. Men bland de barnlösa pratas det om mig och andra (de ensamstående, de queera, till och med spermadonation i allmänhet…) som något man inte kan känna igen sig i och möjligen inte riktigt ofrivilligt barnlösa. Jag kan delvis förstå det när det handlat om civilstånd och läggning snarare än sjukdom även om jag finner serien intressant just för mångfalden. Men att det skulle vara svårt att spegla sig i mig när jag får veta det som en liten grupp kvinnor ändå får veta varje år – att äggen är för dåliga och att man måste få äggdonation för att kunna bli gravid – bara för att jag råkar vara singel också, det känns märkligt. Jag har ju tvärt om speglat mig i och känt igen mig i alla de kvinnor som har samma svårighet oavsett deras civilstånd. Det som för mig var en ganska liten skillnad. Jag behövde någon annans ägg. Jag råkade också vara singel och därför i behov av även spermadonation. Men nu är jag inte helt bekväm med att fortsätta vara social i forum för personer som behöver äggdonation. Med en gnagande känsla av att någon kan tycka att jag egentligen inte borde vara där, fast säkert ingen annan funderar över det. Och några forum för embryodonation har jag inte hittat…
Marginalisering är något som till största del existerar inom den som upplever sig som marginaliserad. Inget som människorna omkring en egentligen vill ge någon en känsla av. Ett ord i förbigående skapar den här känslan, som sedan hindrar den som känner sig utanför från att ens fråga vidare. Det var inte meningen. Det bara blev så.
Men faktum är att jag aldrig blir svensson. Jag valde inte att bli såhär. Jag valde inte dåliga ägg vid 27. Jag valde inte att kombinera det med ett singelskap. Fast jag valde att inte göra något åt singelskapet efter att jag upptäckt att jag var infertil – mest för att det krånglar till dejtandet. Svårt att komma förbi när inget svar blir rätt. Säger sig dejten inte vilja ha barn, är det fel – för det vill jag mer än något annat. Säger sig dejten vilja ha barn så är det också fel – för jag kan ju inte bli gravid med mina ägg (att jag har en bra kötid för adoption är inte precis något man vill diskutera när man precis träffats). Men Svensson blir jag helt enkelt inte. Varken som ofrivilligt barnlös eller som förälder. Jag försöker hitta ett sätt att acceptera det. Annorlundaskapet. Det är ju liksom inte valbart. Med mindre än att jag bestämt mig för att bara vara en vanlig singel utan barn. Och så vill jag ju inte ha det. Då är jag hellre annorlunda.
Väv av drömmar 
Jag tycker det känns så hopplöst det här att vi alltid ska dra gränser och definiera ”vi” och ”dom”. Jag blir verkligen förvånad om det finns de som säger att man inte kan vara ofrivilligt barnlös fast man är singel, bland de barnlösa själva. Undrar varifrån behovet kommer att markera. vad spelar det för roll för någon annan, hur en persons civilstånd ser ut? jag begriper det inte.
Eller är det behovet hos en marginaliserad grupp att sparka nedåt, som visar sig? (För det har vi sett förut i andra sammanhang.) Eller är det bara ren och skär oförmåga till fantasi och empati.
Personligen tycker jag du är en förebild, du gör livet lättare för många genom att träda fram. Och det ska du ha stort tack för.
När jag har surfat runt bland bloggar och artiklar i samband med SVTs serie så har jag tyvärr sett samma som du. Att vi inte är ofrivilligt barnlösa _på riktigt_.
Och det gör mig förbannad och ledsen. Om man är en del av en utsatt grupp, ska man då inte ta hand om varandra? Ska man då inte se att alla delar samma behov, samma längtan?
Men nej. Bland alla dessa oerhört positiva och stöttande ord som självklart funnits där!! så dyker ändå de negativa upp. I större mängd än vad jag hade trott. Vi är inte barnlösa på riktigt.
Jag frågar mig om vi hade varit mer ”på riktigt” i dessa ögon om vi hade fått ta del av svensk lagstiftning?
Kram fina du!
Jag har också hittat detta när jag läst om de två olika serierna och blivit lika galet arg och frustrerad varje gång. Att dessa människor som också kämpar inte kan se sammanhanget och den lika situationen. Jag fattar det inte!
Uppenbarligen räcker det inte att visa hur det är, att vi finns, för att dom ska förstå. Jag tror på en svensk lagstiftning. Inte för att det kommer omvända dem i samma stund som lagen träder i kraft men för att det då med tiden blir ett öppet och mer ”normaliserat” familjesätt.
Jag tror på dig! Det är faktiskt så att dom har fel och vi har rätt!
Kram
Jag har själv inte följt skriverierna runt serierna, men det jag läser här gör mig verkligen förskräckt! Jag kan inte förstå att man inte kan förstå att en ensamstående tjej inte kan ha samma barnlängtan som en tjej i ett par. Fullkomligt ologiskt! Så det är civilståndet som avgör om man får ha barnlängtan eller inte?! Hur har ofrivilligt barnlösa kvinnor och män mage att tycka att de har större ”rätt” till begreppet ofrivilligt barnlös och därmed också anser sig har ensamrätt till behandling?! Det gör mig fruktansvärt arg!! De/Vi vet ju mer än de flesta vilket lidande det är och hur innerlig längtan är. De borde fatta att det inte är någon skillnad på oss, singel eller i par!
Jag hoppas verkligen att du inte känner dig ”bortstött” från alla ÄD-bloggar, det är du i alla fall inte från min, du är mer än välkommen!!!
Massa kramar!
Jösses! Tycker folk så?
Jag vet att jag skrivit på min blogg om att jag ville se ett ÄD-par i serien men det var mer själva situationen i sig jag var intresserad av, inte skulle jag få för mig att själva barnlängtan skulle vara annorlunda beroende på civilståndet.
Alla är ju olika så att dela in människor i ”mer ofrivilligt barnlös” och ”mindre ofrivilligt barnlös” vore ju bisarrt. Jag blir stolt över att du visar dig och din situation i tv. Tycker att det tyder på ett bra civilkurage, styrka och mod. Hur kan man klanka ner på sånt?
Jag känner många singlar som vill ha barn och deras barnlängtan är enorm. Men de vågar inte riktigt göra något själva. Du har faktiskt inspirerat i alla fall två av mina vänner. Var stolt!
För mig är barnlängtan lika, vi försöker bara hitta olika vägar att lösa det hela på. Resultatet ska ju bli detsamma ändå. Hur vi gör det och civilstånd spelar ingen roll. För mig är det intressanta att följa människor och hoppas att de lyckas. Klart att jag följer ÄD- och ED-tjejer lite extra för att jag är nyfiken hur tankegångarna går kring det där med genetik, och jag vill veta hur andra par resonerar ibland. Men jag skulle aldrig få för mig att göra en värdering av människors barnlängtan eller barnlöshet. Det är ju omöjligt. Och dumt.
Jag hoppas verkligen inte att något inlägg jag någonsin skrivit blir läst på ett sånt sätt som du beskriver! Usch, jag vill inte höra till varken ”vi” eller ”dem”. Jag vill höra till ”oss”. Och jag tänker fortsätta se ofrivilligt barnlösa som en enda stor klump och jag uppskattar när du dyker upp på min blogg med kloka och färgstarka ord. Du är alltid välkommen.
Kram
Jag har heller inte läst runt bland kommentarerna efter serien men förstår inte heller denna ”fertilitetsrasism”. Från de som borde förstå så väl! Det känns så galet att ytterligare begränsa personer som redan kämpar mot begränsningar.
Jag blir sällan fruktansvärt berörd av levnadsöden, men ditt har verkligen gripit tag i mig. Som du har kämpat för detta barn. Varför i hela fridens dar skulle din längtan på något sätt skilja sig från ett heteropars? Ett gaypars? En singelkille? Längtan är så djupgående. Så elementär. Personlig, inte beroende på civilstånd.
Jag skulle gärna donera ägg till dig idag om jag kunde, men så fort det går kommer jag göra det, antingen till landstinget eller privat (om det är möjligt) till någon som behöver dem lika mycket som jag.
Jag tror att det handlar om att man inte vill känna sig annorlunda. Som barnlös har jag känt mig väldig annorlunda och jag har hoppats få se andra i samma situation i tv-serierna. Med det sagt så gör ju inte det att andra par/singlar vars situation ser annorlunda ut än vår inte har samma längtan efter barn!
Fast barnlängtan är inte grejen – att den kan vara samma inser alla. Utan om att inte vara ofrivilligt barnlös längre – och att just jag ska känna mig annorlunda. För jag har helt enkelt inte kopplat det tidigare, att mina behandlingar är annorlunda utifrån civilstatus. Jag har helt enkelt uppfattat mig som en person i behov av ÄD. Och just för ÄD åker så många ändå utomlands så det har jag inte heller känt mig konstig i.
För att förklara detta med reaktioner. De flesta har i alla fall mot mig varit positiva. Men det är – som ni vet – många som reagerar över att det är så annorlunda människor. Och jag hade inte alls tänkt så, jag har varit så etablerad i den här världen i så många år att jag inte längre tänkt särskilt mycket på att jag är singel – jag var barnlös bland andra barnlösa. Tills andra barnlösa påpekade att de inte kan känna igen sig för att jag inte är ett par. För att det gjorde min värld skild från deras. Som om det var något annat då, som om inte mitt liv och mina sociala relationer och synen på mig själv (infertil, okvinnlig, aldrig genetiska barn, ovärdig, ful, förfärlig – tänk att göra det och försöka DEJTA!!) var på samma sätt som alla andras.
Min känsla har faktiskt varit att genom att göra mig mer annorlunda blir man själv mindre annorlunda som par. Men den största delen av en marginaliseringsprocess händer inom en själv… att har jag sett det några gånger börjar jag ”söka” efter det. Där ingen alls menar det, men som vi alla vet är man skör som ofrivilligt barnlös och minsta möjlighet att bli utstött föranleder att man själv går. Så människor som inte alls menar något illa kan diskutera i FL-trådar att det borde varit ÄD-par med för en ED-singel är ju inte samma sak får mig att avsluta mitt konto. Gayparet som bloggar om att de känner att de där singlarna inte alls vet vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös får mig att sätta mig en lång stund med en godispåse. Det blev liksom en droppe för många. Men det var inte de som diskuterade det som gjorde fel. Eller jag. Eller någon. Hela grejen är just att det inte är någons fel. Men att jag hoppas att det den dagen det är tillåtet för singlar att behandlas i Sverige ska vara lättare att vara inkluderad om än bara ihop med andra som bara fick de illaluktande räkskalen av den där mackan. Och så hoppas jag att ofrivillig barnlöshet så småningom ska vara lika skämmigt som en utsliten höft.
Du är klok,
kram
Instämmer med föregående talare.
Jag önskar att man fick se mer av dig i programmet!
Jag vet inget om det du beskriver, men tänkte bara berätta att en kompis till mig förde programmet på tal och sade att hon kände mest med er singlar. Hon verkligen kände hur det skulle kunna vara att få kämpa och dessutom göra det själv.
Just nu önskar jag att jag kunde skriva en klok kommentar, men jag vet inte. Vet bara att jag sitter framför tv:n varje vecka och följer er kloka, underbara människor. Men – jag läser inte kommentarerna. Kanske är även jag ”rädd” för vad som står där. Fast jag lever i en relation med helt andra förutsättningar känner jag att jag genom era bloggar kommit att känna en sådan samhörighet. Att barnlängtan är barnlängtan alldeles oavsett.
För visst är det lättare att själv vara ”normal” om man får någon annan att vara mer annorlunda än en själv. Ett sätt att rädda kvar sig själv i att vara som alla andra.
Kan bara säga att de kommentarerna, som troligtvis fälls av människor i min situation, även får mig att känna mig mer utanför. För att de exkluderar människor som för mig är älskade och betydelsefulla, fast livet ser annorlunda ut.
Som sagt – någon klok kommentar kommer det inte härifrån, men jag vill ändå skicka dig ett stort tack för din medverkan (och även till en annan i din närhet – du vet vem du är!) och för att du är du, för jag tror att ni är viktiga för många, även om det alltid finns personer som inte klarar av att ta in.
Många varma kramar och mycket kärlek!
Jag har gjort som ahns – inte velat läsa några kommentarer. Men detta hade jag inte kunnat föreställa mig. Att ni inte inkluderas. Ledsen för det… Och omfamnar och inkluderar….
Nu ska man inte dra för stora växlar på vad jag menade… för det är inte elaka kommentarer egentligen – faktiskt tror jag inte att de flesta ens förstod vad som hände med en hel grupp som exkluderades. Orden har mer handlat om att man velat se något annat, de barnlösa paren som man kan känna igen sig i – inte en massa singlar som ju inte är ofrivilligt barnlösa egentligen. Och där det sista blir till en flis i fingret som jag går och petar på.
Jag funderar på om det finns en andra sida, en där jag exkluderar paren. Det gör det nog, när jag talar om de särskilda svårigheter ett singelskap innebär. Ändå har jag nog alltid upplevt ett systerskap i den här världen – vårt Narnia. Och värderat oss rätt lika när vi väl kommit till svårigheterna. Men ibland har säkert mitt bittra tryne tittat upp och tyckt att ”paren inte borde klaga som får vara i Sverige och inte har 100000kr i rena omkostnader utöver behandlingskostnaderna” eller något ditåt. Fast jag vet inte…
Dessutom jobbar jag ju för singlars rätt, har singlars fokus. Och tappar då fokus på paren. Men jag har alltid tänkt att i en inte alltför avlägsen framtid ska singlar vara insläppta och då driva frågan om vården i samma patientförening… Så egentligen existerade kanske inte uppdelningen i min värld och det är därför jag är lite chockad.
Reaktionerna har mest varit fina, och i de diskussioner som tex FL bjuder på sågas vi ju allihop ibland – par som singlar. Där är vi lika. Och det enda som gör mig ledsen där är när ofrivilligt barnlösa håller med de icke ofrivilligt barnlösa delvis och menar att det är fel att vi belyses för det gör att ingen ser dem själva som normala. Typ…
Jag hoppas att singlar snart ska ha samma möjligheter som par. Jag tror (hoppas) att det bara är en tidsfråga. Men för oss som behöver andra kvinnors ägg är ändå hjälpen i Sverige begränsad i praktiken, tycker jag… Då måste man ändå punga ut själv och det är dubbelt så tufft att klara av som singel. Det ständiga med singelskapet: halva inkomsten, dubbla utgiften…
Vet inte vad jag ville säga med detta, utom att jag tycker det känns konstigt att det kan vara så svårt för människor att komma ihåg hur det var att vara singel, när de väl blivit par? Hade man andra känslor då, eller?
Jag är ena delen av ett heteropar och ofrivilligt barnlös. Jag har läst din blogg i över ett år och fällt tårar över dina sorger, applåderat dina genomtänkta politiska inlägg, imponerats av din förmåga att sätta ord på svåra känslor, ditt mod att gå igenom så tuffa processer på egen hand och nu ditt mod att ställa upp i tv. Jag har inte ofta eller kanske aldrig kommenterat din blogg, men nu vill jag i alla fall skriva ner och skicka iväg till dig att du är klok och modig. Jag beundrar dig och jag identifierar mig med dig och din barnlängtan – i mycket är den också min, men jag har haft turen att ha lagstiftning, civilstånd och äggproduktion på min sida. Samma rätt till vård för alla, singel, hetero, homo – så pass långt borde vi redan ha kommit i detta moderna samhälle där man så ofta slår sig för bröstet och talar om jämställdhet.
Ett klokt inlägg, följt av många kloka kommentarer. Du är modig du, som öppet gått ut med din kamp. Jag tror att du har öppnat ögonen på många som sett programmet. Utan dig hade jag inte känt till embryodonation, så även vi som själva är barnlösa har hela tiden massor att lära av andra. Jag var också singel och barnlös för några år sedan. Genom etapperna singellivet, träffa mannen, bli sambo, försöka få barn, utredas och vänta på IVF hade jag ingen aning om att mina förutsättningar skulle vara så dåliga. Kanske var de lika dåliga när jag var 27? Misstänker det eftersom mina föräldrar försökte få barn i nio år innan det lyckades (som av ett under). Hur som helst – du verkar vara en mysig person och dessutom ger du på sätt och vis oss alla ett ansikte. Tack för det!
Kram och lycka till med allt i fortsättningen!